Är det inget som man vill skryta om.

Att gå igenom allt som skall hända på operationen.

Det söker mig, bara ordet.

Kan man svimma när man ser kirurgen.

Framförallt om han är osnygg.

Och veta att han skall stå och bolla med mitt bröst när jag sover.

Märkligt.

Men jag har nu lagt upp en plan med gröngölingarna på operationsavdelningen för alla stick och sånt som skall hända.

Fick med mig en tvål hem, så jag kan bli alldeles ren. Överallt.

Och så får jag inte smörja in mig.

Helst skall jag dricka en liter äppeldricka eller något läskigt med mycket socker på morgonen innan jag åker in till lasarettet.

Det känns skönt att jag skall till lasarettet och inte till sjukhuset.

På sjukhus är man mycket sjukare.

Undrar föresten vad jag skall ha med mig?

Glömde fråga.

En bok och ett glatt humör tror jag blir bra.

Men den stora glada nyheten är att jag inte skall strålas innan jul.

Utan någon gång inom 3 månader.

I preventivt syfte.

Det lät så himla bra.

Inte lika allvarligt.

Då hinner jag till Stockholm och börja packa upp och klä granen.

Innan jag skall tillbaka.

I värsta fall kommer dom att dunka till mig med gummiklubban igen och då ta bort hela bröstet och inte bara en tårtbit.

I värsta fall måste jag äta cellgifter.

I värsta fall måste jag få strålning i 24 dagar i sträck.

I värsta fall måste jag äta hormoner i 5 år och leva i ett ständigt klimakterie med vallningar.

I bästa fall kommer jag att överleva alltihopa.

Och jag är faktiskt väldigt bra på att överleva.

Det mesta.