Nu skiljs våra vägar.

Nu kommer någon bli din nya älskare/älskarinna!

Å Du får barn på köpet.

Älskade underbara hus.

Mi’ami, Min Vän

Sandskärsvägen 4 i Torekov.

Nu har vi flyttat ifrån varandra, och Vi får klara oss utan varandra.

Jag vet att det kommer att gå bra.

Du har ju blivit ett stort och tufft hus nu, med både pool, gästrum och takterrass!

Jag vet att du kommer att hantera alla nya älskare med samma härliga jämnmod som Du hanterade mig.

Du kan ju be dom tända kaminen när höststormarna viner, och värma deras goda själar och hjärtan.

Jag vet att Du aldrig låter någon frysa inom din hank o stör.

Man fryser inte ens i själ och hjärta när man är nära dig.

Du kan ju alltid be dom sitta i lä i marssolen och bara njuta.

Jag vet att det finns platser runt din varma huskropp, som är ljuvliga.

Att gömma sig på, att sola på, att ligga mitt i natten i värmeböljan och sova på, att dansa på, att skratta på, att bara ödsla kärlek från nära och kära på.

Du kan svalka upprördhet, ledsamhet eller bara hetta!

Både genom maskinell hjälp, och genom att vara ett tyst och lugnt hem i stormens öga!

Du bjuder alltid till när det är fest!

Jag vet att de roligaste kalasen har varit med dig.

Sällan har det flödat så mycket champagne som på Mi’ami.

Du är det bästa beach house som finns.

Du har räddat mig och tagit hand om mig när jag var jättesjuk i cancer.

Du har låtit mig sova och hitta styrka, när jobbet på gården bara var för mycket.

Du har låtit mig rymma till dig, när världen var i otakt med mig.

Du har låtit mig gömma mig hos dig, när INGEN skulle veta var jag var.

Du har sett mig gråta av många olika skäl, då det gått illa för familj, vänner, hundar, hästar. Ja alla och allt jag bryr mig om.

Eller bara för att jag var ledsen.

Jag har kiknat av skratt så tårarna har trillat, med dig som största påhejare!

Du har hållit mig i din famn, i glädje och sorg.

Jag är så innerligt tacksam för det.

Jag hade aldrig klarat mig utan DIG.

Men var inte orolig.

Jag kommer inte lämna dig helt i sticket.

Jag kommer ju att åka förbi dig varje gång jag passerar till mitt nya hus.

Så ser du mig, och tycker att något är tokigt. Säg bara till. Så kommer jag att ordna upp det. Det kan du lita på!

Man kan ju alltid separera, men vi behöver ju inte göra slut.

Liksom på riktigt.

För Du finns alltid i mitt hjärta.

Älskar dig!

Stor kram från din förra matte, ägarinna, portvakt, byggare, omhändertagerska, partymakerska, etc etc etc

Ta väl hand om de nypåstigna!

Puss från Sussi som blivit enleverad av Sandskärsvägen 12!

Det är mycket grejer nu.

Det är mycket planerande nu.

Det är många packlådor nu.

Det är många beslut nu.

Det är mycket dividerande nu.

Det är mycket som hamnar på tippen nu.

Det är en hel del som lämnas till nästa glada ägare nu.

Det är bara hunden som suckar nu.

Det är ett bra driv i steget nu.

Det är tur att det finns bra deodorant nu.

Det går fort nu.

Det är lite svettigt nu.

Hur märker jag det? Jo varje gång jag passerar något av badrummen går fläkten igång.

Den som styrs av fukt och värme! 

Är jag så svettig och i gasen, så genom att bara passera, så tänker fläkten:

- Gubbar Gubbar dra igång nu! Nu sveper hon förbi. I bästa fall kan hon komma in till oss, kanske vi kan svalka av'na lite grand. Eller så får hon hållas! Tids nog har hon väl slutat vara så varm i kläderna! Tids nog.............

Själv tycker jag att  DET GÅR BRA NU!

Tror Du lådan blir för tung om jag lägger vågen i den?

Ja, nu är det dags igen.

Att packa lådor.

För andra gången på tre år skall vi flytta en bit bort på samma gata.

Den här gången byts sommarhus i Torekov.

Förra gången vi flyttade bort på gatan, var tillvårt hem/fasta punkt i tillvaron i Estoril.

Men vad är skillnaden mot en vanlig flytt?

Vi kan bära över allt själva!

Allt utom soffor och sängar.

Så nu bärs det saker.

En del lite större samlingar med prylar, läggs in bit för bit i bilen.

Åsså körs det typ 100 m och sen kommer bilen tillbaka och hämtar en ny grunk.

Enligt en av våra bästa vänner, född i Indien, uppvuxen i Afrika är det:

- To do a Safari!!

Vi älskar det.

Hunden tycker inte om det. ( En annan blogg, om vår ordningsamma pudel, varför skulle just vi få en sån?)

Så utan att krocka med lejon och noshörningar, trippar vi fram och tillbaka med saker.

För det är underbart att vara på Safari  

Det var ett bra tag sedan.

Som jag blev sjuk.

Sjuk på riktigt.

Ni som kände mig då, vet.

För alla andra, det var bröstcancer.

Å när det då gjordes medicinska tester på mig, innan operationer och annan behandling, konstateras det massa ny biefekter i min kropp.

Högt bloctryck, högt kolestereol, allmänt kassa blodvärden.

Aldrig haft det tidigare i mitt liv.

Hade ju vart helt frisk innan.

Nån enstaka influensa och annat trivialt (trivialt utom när man just lider av det).

Men helt frisk, ett helt liv.

Nu åtta år senare, efter operation, behandlingar mot dåliga sjukdomen, är jag helt frisk igen.

Å vad jag har knaprat.

Piller morgon, middag och kväll.

Mått illa, mått dåligt, mått yrt, mått mätt, blivit proppmätt (10kg upp!) mått bättre, mått ingen skillnad alls.

Idag konstaterade min gulliga (är doktorer gulliga? Profesionella, kloka, omtänksamma medecinmän) att jag var tillbaka där jag var innan helvetet bröt ut!

Jag lider inte av något längre.

Jag har normalvärden.

Jag är normal, och tillhör den normala statistiken!

JAAAAAA!

Inte en dag försent.

Jag skall jobba på att hålla mig frisk.

Jag skall jobba på att vara med i matchen.

Jag skall hålla mig inom ramerna för statistiken.

Jag skall jobba på.

Tack snälla LIVET för att jag fick hänga med på hela den här svängen.

Tack snälla LIVET för att jag har det så bra, med min Prins, min familj, mina älsklingsdjur!

Tack snälla LIVET för att jag äntligen kan säga:    Å så är hon frisk oxå!!

Vart tog min kostym gubbe vägen?

Som varje morgon, stod en stund framför sin garderob och funderade.

Kritstrecksrandig? Mörkblå? Glencheckrutig (Bäst tycker jag!) eller kanske bara en Grå?

Ett slätt svart bälte med diskret spänne.

Och sen skjortan, färg, krage, manschettknappar?

Åsså slipsen, i matchande färg med något ¨hästskomönster¨.

Och så morgonens viktigaste. 

Längden på  slipsen, åsså knuten.

Och ett par välputsade knytskor.

Hepp!

Mannen var färdig att möta världen!

Åh nu dara?

Ett skutt in i garderoben.

Ett skutt in i ett par sköna Chinos.

Ett häftigt skärp, med samma mönster som Polospelarna har.

En färgglad rutig/randig skjorta. Eller kanske en enfärgad rosa!

Ett par sköna loafers.

Redo att möta den nya världen!

Jag kommer att tänka på skillnaden när jag promenerar hunden på morgnarna i parken.

Där möter jag seriösa, allvarliga, rakryggade män i kostym, i minst 50 nyanser av Grått.

Nån enstaka Clubkavaj, med gråa flanellbyxor till.

Alla rakryggade, med driv i steget.

Saknar jag min mans kostym uppenbarelse?

Nja!

Inte att han efter påklädningsprocessen försvann från hemmet i minst 12 timmar!

Utan att jag tycker att han är så förbålt SNYGG i kostym.

Saknar min man sin kostym?

Tror inte det, ungefär samma anledning som jag har.

Hur löser man det?

Blir det akut saknad! då kan vi ju alltid leka kontor!  

Jag växte upp, långt ifrån Semmel landet Sverige.

Tittade med jämna mellanrum (typ varje dag från februari, fastan fram till påsk) i Bonniers kokbok. 

Det var  då en fyrfärgsbild, med en stor Semla.

Vi kunde göra mirakel i köket ,mamma och jag, på den tiden.

ALLT UTOM petit chouxer. Om det nu stavas  så.

Å SEMLOR.

Mjölet fungerade inte.

Jag har fortfarande ingen aning om vad som jäser brödet i det landet.

Men jäst var det inte.

Inte såna där gula fyrkanter som vi var vana vid.

Mandelmassan var äcklig.

Fanns bara Creme Fraiche, Creme Double och annat trams. 

Absolut ingen vispgrädde.

Då kan man inte göra Semlor, Hetväggar, ja kalla det vad ni vill.

När jag hade tagit studenten, ville jag inte åka utomlands, som alla mina syskon svischade iväg till.

För jag hade sån kärlek till Semlan.

Bland Annat.

Nu bor jag i ett Semmelöst land. 

Igen.

Hur går det? På Semmeldagen?

JOOO

Jag blir bjuden av svensk stallkamrat på en fantastisk liten Semla!

Alla smaker, men även här rinner vispgrädden.

Hela barndomen, hur många semlor kan man trycka i sig på en tisdag, vem bantar? ska det vara varm mjölk till eller inte, ja längtan till Sverige bara anföll.

Jamen då åker vi väl till Sverige över helgen!

- Äru inte klok? Ska ni åka till Sverige för att äta Semlor???

Typ, och nån till grej.

Men den är underordnad.

Kan man äta Semlor till frukost, lunch och middag?

Kan man äta en trerätters med bara Semlor?

Vi ska pröva.

Så blir det när man åker till Sverige i Semmeltider!!

ps

Semlorna finns nuförtiden på sidan 523 i Bonniers Kokbok.

Inte längre på sidan 483, som på min tid.

Bilden var större förr.

Eller jag var mindre.

Allt är nästan som förr!

Hur kommer det sig att de bruna fötterna, är brunare än min näsa, efter att ha varit hemma i två veckor.?

Solen skiner under dagtid, trots allt, en hel del på min näsa.

Tårna är instoppade i strumpor och skor. Bleknar dom inte då?

Alltihopa tvättar jag ungefär lika mycket.

Smörjer dock ansiktet en gång till per dag.

Jämfört med fötterna.

Jag fattar ingenting.

Men det är snyggt med bruna tår.

Snyggare än brun näsa.

Nästan i alla fall.

Så jag klagar inte.

Det skall inte ligga underbara nyplockade jordgubbar bredvid färska nyplockade apelsiner!

Det stämmer inte.

Till apelsinerna, som vi fyller med nejlikor så det luktar gott, sjunger vi: Nu är det jul igen, runt julgranen.

Och till jordgubbarna sjunger vi: Små grodorna, runt midsommarstången.

Får det vara på det här viset???

Och de odlas bredvid varandra, just nu och här, där vi bor.

Och apelsinerna är underbara, saftiga, lättskalade och fyllda med ljuvliga aplesinklyftor.

Och jordgubbarna smakar som hemma, söta, goda och glider så lätt ner, både med och utan vispgrädde.

Det är en tankevurpa att bo i värmen, på den södra delen av europa.

Och här är inte tiden ur led.

Den går bara i ett annat led.