Jag börjar vänja mig att i 20 graders värme, strålande sol, ingen jacka, lätt svettig, spankulera in på stormarknaden, och bli överöst av julglitter, tomtemasker, kulor, låtsas snön, oäkta grangirlanger, mycket lull lull etc etc som hör julen till.

Här klär man granen till 1a advent.   

Så att alla kan njuta tillräckligt länge av julen, innan dom SLÄNGER ut den i mellandagarna.

Men det känns konstigt att julgranarna säljs med rot i stor kruka.

Att det finns plastgranar i alla storlekar, modeller och färger!!

Kulor finns i alla upptänkliga färger, med matchande glitter.

Men det är det bara att gilla läget, GO WITH THE FLOW.

Kulkransar i glada pastell färger sprids hos oss, mellan alla dörrar och fönster.

Alla med inneboende ljusslingor, för att slåss med solljuset!

Granen får hos oss vänta till julafton.

Den är svart plast, för Prinsen köpte fel färg, men efter några jular, blev det en tradition hos oss med svart gran.

Det går fort!

Men det enda som vi tog med från Sverige, och som verkar vara väldigt vi, det är adventsljusen.

Att tända ett ljus varje söndag i advent, och plötsligt är det jul.

Imorgon skall vi tända vårt första ljus i adventljusstaken.

Ja åh det är det advent igen!

Vi skall ha middag ikväll.

Vi skall bjuda min gamla pojkvän på middag.

Han är i Estoril för en snabb visit.

Och det är ju så himla kul att ses.

Det var ju så länge sen!

Jag berättade för min PT på gymmet idag, att min X-boyfriend skulle komma på middag.

Detta lilla Manliga Portugisiska Muskelpaket på ca 160 cm höjd över havet tittade alvarligt på mig och frågade:

- Birger, din man, vet han om det?

Jag svarade lugnt ja, självklart min man vet om det!

- Är Birger längre än vad X boyfrienden är?

- Skall Birger vara med på middagen?

- Det här är inte klokt. Så här kan man väl inte göra!

- Men om Birger är längre än X-et ,så är det lugnt.

Jag log ända långt in i min mage och själ.

- Förklarade att allt är lugnt.

- Ja, Birger är längre.

- Min Prins är längre än nästan alla!! Framförallt Portugiser!

- Boyfrienden och jag var ett par för 43 år sedan.

- Boyfrienden har numera sen minst 30 år, en egen hustru och en flock med barn.

- Så även om det sägs att gammal kärlek aldrig rostar, så har kärleken rostat ner till vänskap.

Då rycker den lilla förtjusande Portugisen på axlarna och säger, 

- Men han är ju fortfarande din X-boyfriend. 

Nu har jag inte tid att berätta mer, för nu ringer det på dörren!  

Jag har fått tandreglering.

Vid min ålder   

Det är en bettskena, som jag skall använda på nätterna.

Jag har döpt den till Einar.

Piggar alltid upp i hushållet, när jag tjoar in mot TV'n:

- Älskling! nu går Einar och jag och lägger oss.  

Det är det roligaste med alltihopa.

I verkligheten känner jag mig som Honken eller någon annan ishockeymålvakt, (Enligt Svenska Ishockeyförbundets tandskyddsregel ska spelare född 1984 eller senare använda tandskydd tillverkat av tandläkare/tandklinik!)

Och plötsligt känner jag mig född 1984 eller senare. Typ tonåring.

Men varför då?

Jag fick efter alla dessa år en visdomstand som dök upp.

Tänderna dyker sällan upp efter 60 års ålder, utom just denna.

Och Visdomstanden har ställt till med mycket, och gett mig mycket visdom.

Om just tänder.

Så nu ligger jag där och skall försöka sova, med en halv plastjolle i munnen, för att rädda dom tänder som Visdomstanden håller på att skuffa iväg.

Fungerar utmärkt.

Vad tycker Prinsen kanske någon undrar?

Han tycker det är intressant.

Jag kan inte prata  

Jag kan knappt öppna munnen.

Kanske kan jag pussas  

Sådär som tonåringar gör.

När ingen märker det.

Jag ligger i.

Tror jag i alla fall.

För att hinna ta hand om alla gamla och nya vänner.

En mycket gammal god vän till mig sa alltid:

- Så länge man skaffar sig nya vänner, blir man inte gammal.

Kan man bli överårig pga för många nya vänner?

Men min gode gamle vän, levde innan mobiler, mail och annan kvickkommunicerande media styrde våra liv.

Som Facebook. (det är definitivt en annan blogg)

Där många vänner finns inom ett ögonkasts avstånd.

Nu är jag mest bekymrad för att jag inte kontaktar/ringer/inboxar/eller skriver ett gammalt brev, som går med snigelposten,  till alla de gamla, nära och kära vännerna, och talar om allt som vi alltid har talat om.

Och de nya vännerna är jag mest bekymrad för att jag inte kommer ihåg vad alla heter, eller hur jag när och bäst kommunicerar med dem.

Suck. Förhoppningsvis kommer dom inte ihåg vad jag heter heller, eller när jag är nåbar.

Varför blir det så här.

Tar själva livet vi lever så mycket mer tid, plats och energi?

Har jag blivit långsammare med åren? (Går det?)

Har famnen blivit större, så att jag tar in fler som jag möter?

Mitt nya liv som gift har ju tillfört massa vänner!

Vårt nya liv i Estoril ger massa nya vänner.

- Är det här ett problem? Eller hur tänker Du?

Nä, det är verkligen inget problem, det är en stor glädje!

Men jag känner mig inte tillräcklig.

Och det är svårt att sovra, att få tiden att räcka till.

För det blir ju så, att när jag har tid att kommunicera med mina vänner, så kanske de inte har tid, är upptagna, gör viktigare saker, tar hand om väsentligheter, ja allt vad vi nu gör!

Åh sen går det tid igen, tills nästa gång, tiden ger oss nya möjligheter att höras.

Så jag travesterar Pelle på Saltkråkan som skrev till sin Kanin.

Hål ut, Hål ut! Jag hör av mig snart.

Och hinner ni inte pladdra, så tryck bara på knappen på telefonen.

 Ringer snart! Upptagen just nu.......

Å så hörs vi när det passar!

Love U all!!

Minnet.

Är oerhört bra.

Min man påstår att jag är en klisterhjärna.

Det är väl då motsatsen till en teflonhjärna?

Men hur det nu är, så händer det väldigt mycket, dagarna som går.

Å om ett anatal år kommer jag ABSOLUT inte komma ihåg om jag bodde på Rua Melo E Sousa 288 eller 11D. Med samma postnummer. Jag vet inte om det kommer ha någon generell betydelse i mitt framtida liv. Men just nu är det jätteviktigt. För den ena adressen är hemma nu och den andra var hemma då.

För att råda bot på vad som kan vara bra att komma ihåg sen, kommer jag nu att vara Förtänksam.

Det är väl det som är motsatsen till Eftertänksam.

Därför är jag pånytt född i blogg tagen.

Det var ju så allt började.

För att jag senare i livet inte skulle kunna glömma bort hur allt var som det var när det hände. Om det nu hände. Vilket jag då när jag har glömt det, tror att det trots allt har gjort. Och det här har absolut ingenting med Harrisburg att göra.

Nä jag vill bara ha stöd för min framtida mer diffusa klisterhjärna, jag vill helt enkelt vara förtänksam.

Så välkommen ombord på nästa etapp i livsresan.

You better fasten your seatbelts, it's going to be a bumpy ride  

Åh så plötsligt kom regnet.

Ni vet de där blöta vattendropparna som kommer ner från skyn.

Egentligen har jag nog aldrig riktigt brytt mig om hur de blir till, hur regnet plötsligt trillar ner från molnen.

Molen som ju bara är ingenting, som man bara fluffar sig igenom, när man är ute och flyger.

De, (molnen) producerar plötsligt vatten.

Som ur en kran. (kranen fattar jag hur den fungerar!)

Men jag fattar fortfarande inte det där med molnen och vattnet.

Och det gör ingenting.

Det droppar och drippar.

På takfönster, balkongräcken och fönsterblecken.

Allt njuter.

Jag har inte hört en droppe på fönsterblecket, sen jag var i Sverige, i augusti.

Det är det som är den stora skillnaden i livet, nu mot då.

Att det regnar så väldigt sällan.

Så jag glömmer bort hur det låter.

Nu sitter jag här och bara njuter.

Kan tänka mig att gå ut med hunden och bara bli blöt.

För plötsligt kom regnet.

Helt oannonserat.

Köksfönster är en källa till utsyn, informationsinhämtning och kanske kunskap.

Eller enkelt sagt, där bakom ett köksfönster har husmor i alla tider stått och tittat, och haft kontroll på ALLT SOM HÄNDER.

Där stod husmor och visste vem som kom och gick, om hon skulle lägga sig i eller inte, ja, ett köksfönster  är den perfekt källan till all kontroll.

Just nu har husmor, dvs jag, ett köksfönster som ligger bra mycket högre än nästan allt.

Gator, vägar, trädgårdar, balkonger, terasser etc.

Jag har nu inte bara lite koll på vad som händer.

Jag har total kontroll, på vad alla i min omgivning gör.

Som tur är har jag ingen insyn i någons boende, för jag är för ovanför för att det skall fungera.

Men det är nog alldeles lagom ansträngande som det är.

Hå hå ja ja vad alla håller på.

Nu tror jag dock det intresserar Er väldigt mycket mindre, vad som händer i Estoril, än vad det intresserar mig.

Och några i min närmsta omgivning.

Att våra gamla grannar i vår gamla våning har blivit nya.

¨Vår Villa¨som jag packade ner mitt liv till, fick en annan innevånare.

Grannens hundar är många och högljudda.

Gatan örlar av allt från residenter till turister.

Tror ni att man kan behöva slipa om glasrutan i ett köksfönster? För att det liksom har tappat skärpan?

För att man har tittat för mycket i det?

Att skärpan måste ändras för att man skall se bättre?

Eller blir både synen sämre och intresset för andra större genom åren, så att det måste slipas?

Man kan tro att jag sitter på en liten pall i mitt kök och glor.

Ack nej.

Så kul är det inte.

Men ibland är det rena happeningen på alla balkonger och terasser.

Och jag tycker det är så kul, när alla har det bra.

Då står jag däruppe i min köksfönsterholk och gluttar.

- Åh nu badar dom i den nya Jacuzzin igen.

- Åh nu grillar dom något gott hos grannen.

- Åh vilken fin färg dom väljer att måla om hela sin villa i.

Ja, så har jag det.

Det är bara en sak som jag absolut inte förstår.

Hur länge kan grannen och hans glada party kamrater ligga i jacuzzin?

I lördags låg alla och plaskade från det att jag börja laga middag, och det var en typ slow cook middag.

Sen åt vi middagen, och hamnade kvar vid matbordet jättelänge, och pratade om livet, (vi gör det ofta Prinsen och jag, för livet är vänligt mot oss)

Och innan disken började manageras, hade det tagit en evighets evighet. Det var då dags att krypa till kojs.

Då ligger grannen och hans gäster kvar i vattnet!

Hur är det möjligt?

Dom hade urkul, skrålade och skålade.

Men ingen vågade väl gå upp efter några timmar, dom såg väl ut som russin allihopa!

Eller är det en Claim to Fame i Jacuzzi världen, destå längre jag ligger i, desto skrynkligar blir jag i skinnet, dest häftigare är jag??

Det är sånt här som en liten Husmor i Estoril, Portugal ser genom sitt köksfönster, och får henne att undra.

Såsom alla husmödrar i alla tider har undrat över saker som händer utanför deras köksfönster.

Jag föddes i Stockholm.

Jag började skolan på Nya Elementar för Flickor.

Jag växte upp i södra Europa.

Jag gick på Internatskola i Sigtuna.

Jag gick på Universitet i Lund.

Jag läste min Master och bosatte mig för några år i Stockholm.

Jag flyttade tillbaka Lund, närmare bestämt Veberöd.

Jag flyttade tillbaka till Stockholm.

Jag hade/har sommarhus hela tiden, först i Falsterbo o nu i Torekov.

Jag fann kärleken och skärgården fanns återigen bland mina bopålar, o då absolut i mitt hjärta.

Nu bor vi i Portugal.

Jag är van att åka iväg.

Jag är van att inte veta vad mina ägodelar är.

Jag är van att packa.

Jag är van.

Men vad jag aldrig kan vänja mig vid, är tanken att nu är denna sommar slut.

Nu snar kommer hösten stormarna.

Nu är vintern över.

Nu snart är det påsk. 

Nu skall vi åka hem från påsken.

Midsommar skall firas och det gick fort.

Julen kommer och går som en blixt från klar himmel (solen skiner mycket i Portugal!)

Och där emellan har vi .............................

Det konstiga är att när jag står här och packar ihop oss, så känns det i magen PRECIS som det kändes när skollovet var slut.

Trist, vemodigt, tråkigt, jag kan väl få bestämma själv.

Ja, det gör vi verkligen.

Vi bestämmer själva var vi är och när vi är där.

Men nu den där dagen när vi skall åka och stänga och säga GOD JUL, till älskade sommarhus.

Då får jag magkänslan.

Samtidigt pirrar det i magen över tanken att  VAD spännande det skall bli att komma tillbaka till allt, som resten av livet har att erbjuda.

Att träffa alla kompisarna, se om det har hänt något nytt, om ........................

Jag blir nog inte äldre i magen än när mitt första sommarlov var slut.

Åh jag är jätteglad för det