Det är så lätt att vara rädd för  något.

Någonting har vi väl alla funderat över ,om vi skall vara rädda för.

Som liten kunde det vara mörkret, att mamma och pappa inte var hemma, små barns rädd saker.

Sen kommer nästa små rädda period. Hur skall det gå att börja skolan, passa tider, svara på frågor på läxan, blir jag mobbad? 

Sen kommer dom stora världsfrågorna för oss tonårs tjejer, som kan göra oss så lätt rädda! Är jag snygg nog, smal nog, rätt sminkad, rätt klädd, rätt gäng, ja allt skulle bara vara rätt. Killar! Åh bara jag blir ihop, bara jag inte blir med barn, bara det inte blir slut, ja bara det inte är, är oändligt lång.

Sen går livet vidare, hittar jag en äkta hälft? Blir det barn? Om inte vad gör jag då? Om det blir VAD GÖR JAG DÅ! Vilket jobb är bäst, skall jag stanna eller byta. Var skall jag bo, hur vill jag att livet skall gå vidare.

Många många stora och små beslut som kan göra alla rädda i tanke och handling. Om jag gör så här, gör jag rätt då, för livet?

Sen börjar alla sjukdoms rädslor, bara jag inte får................! Vad gör jag då? Det räcker för att rädslor lätt anfaller även den modigaste.

Snart börjar den stora rädslan, har jag börjat tappa hörseln, ser jag för dåligt, men framförallt, börjar jag bli glömsk?

Av alla rädslor är nog det den värsta.

I alla fall om man har glömske gener i släkten. 

Den stora fördelen med de glömske generna, att om demensen slår till, och man glömmer allt, så glömmer man ju att man kan vara eller har varit rädd.

Det kanske är den lättaste räddslan av alla! Att om jag blir dement, så kommer jag ju glömma bort direkt att jag var rädd för det.

Lätt som en plätt.

Det gäller bara att komma ihåg det.

Sen jag var en lite knallhatt har jag alltid, innan jag somnade, eller när jag hade en stund över,  eller suttit och ridit, eller varit ute och gått, eller kört bil, eller bara haft tid över, drömt om allt som var kunde vara kul att göra, uppleva, ja allt som kunde vara kul för LIVET!

Åh så berättade jag alla kuliga saker och ideer som jag drömde om att jag skulle kunna genomföra, för mamma och pappa, för min familj, för vänner, som med glada heja rop peppade mig, ifrågasatte mina drömmar, verklighetsförankrade dem ibland, och händelsevis trodde på att mina drömmar skulle kunna gå i uppfyllelse.

Pappa berättade ofta för mig om en god vän, som alltid drömde om, och ritade på, sin nya STORA segelbåt. 

Hur den skulle se ut, vilka färger den skulle ha, hur snabbt och bra den skulle segla, hur kul alla skulle ha när man seglade med den.

Om båten någonsin byggdes?

Om båten någonsin blev verklighet?

Inte vet jag. 

Det ingick aldrig i historien.

Men drömmen på vägen dit, diskuterandet med hans vänner och familj, och drömmen gav min pappas gode vän, energi, ljus, styrka och ett framtidshopp.

Jag drömde sen jag var liten om en gård på landet.

Jag drömde om att jag skulle tävla hästar i stora tävlingar.

Jag drömde om att jag skulle träffa häftigaste killen.

Jag drömde om att jag skulle få bästa jobbet.

Det gav mig framtidshopp, energi och massa kul att tänka på.

Och allt gick ju i uppfyllelse.

I min värld.

Vad drömmer jag om nu?

Det är inte så stora saker längre.

Men oj vad jag drömmer.

Och dividerar med mina nära och kära! hur det skall gå till.

Hur underbar vår nya våning skall bli   , hur duktig min häst kan bli,   hur lång smal och vältränad jag kan bli  ,

och massa andra saker, som ger min själ en lång stund av nöje, optimism, energi och kroppen lust att spurta på framåt.

- MEN OM DRÖMMARNA INTE GÅR I UPPFYLLELSE? VAD HÄNDER MED DIG DÅ?

Det är inte det viktigaste, det är planerandet, önskningarna som får mig framåt.

Hade jag inte drömt om gården så hade jag aldrig hittat den, och haft den energi som krävdes för att det skulle bli min bästa arbetsplats.

Hade jag inte drömt om att börja rida när jag var pytteliten, (rymde till stallet när jag var två år), hade jag aldrig kunnat träffa och producera så många härliga hästar i mitt liv, och jag hade inte idag suttit på min fina Zagal i Portugal, och fått massa nya  häst vänner här i vårt nya hemland.(Och hästresan hit är ju nästan värd en hel bok!)

Jag kan rabbla millioner exempel.

Så prova själva!

Det fungerar!

Utan drömmar kan inga planer och önskningar uppfyllas.

Jag bara säger, och jag önskar Er alla

DREAM ON!

Skillnaden är beroende på datum.

Åtminstone här i Portugal, mellan Sandal och Stövel.

Det är fortfarande väldigt varmt och skönt på dagarna, vi vaknar till 18-19 grader, och nästan alltid sol.

Hunden skall på morgonen promeneras, och då solen skiner, termometer står på bra svensk sommar, så hoppar jag glatt i mina ursköna, urfula, Birkenstock sandaler, till min urtrötta och urtrasiga fötter.

Men vad hände?

När vi kom ner till Portugalien, i början på september, då termometer studsade upp runt 30 grader ibland, gick hela befolkningen i flip flops och tunna snygga sandaler av alla modeller.

Till det något ljust och lite färgat i klädval.

Allt eftersom september månad gick, blev klädfärgerna något mer beige bruna, men de flesta studsade runt i sina sandaler.

Då hände det.

En morgon för någon vecka sen, värmen var ungefär lika bra som den har varit hela hösten, men det var oktober.

Plötsligt i min sandalpromenad i parken möter jag den första, för denna höst.

Den första långa läderstöveln.

Hallå!

Jag blir svettig om fötterna bara av att se spektaklet.

Men det är ju oktober.

Och när skall man annars få användning av sina vinterkläder, om man inte klär sig efter kalendern.

OJOJOJ nu är det allt oktober, då är det bästa att sätta på sig sina höga läderstövlar.

Själv har jag med mig mina stövlar från Stockholm.

Dom har nu stått i garderoben i ett år.

Dom är nog redan väldigt omoderna!

Men det kvittar.

För jag fattar inte när jag skall använda dom.

Jag blir ju varm om tårna av åsynen av dom.

Jag vill ju gå i mina sandaler!

Oavsett datum.

Bara beroende på väderlek.

Och skall nog tilläggas, tillfälle. (Jag har massa andra skor som används när jag inte går ut med hunden  )

Så kontentan av det hela blir att domsingarna kommer att stirra lika mycket på mina bara sandalfötter under hösten, 

som jag idag glor på tanterna med höga läderstövlar, som måste ha, som det konstateras i barnramsan man rabblade:

Fotsvett

Vatten i knäna 

Vågor i håret

Tiden, som dom flesta vet, känns antingen oändligt lång.

Eller så går den rasande fort.

Senast jag kände att tiden var oändligt lång, var oändligt länge sedan.

Kanske första sommarlovet i skolan. 

Sen dess har takten ökat.

Vi har redan varit hemma i Estoril i en månad.

Swissch!

Så nu jobbar jag på att komprimera aktiviteterna under mina dagar för att få mer tid över.

Om jag börjar dagen med att äta frukost i sängen.

Kladdig, bökigt, jag måste ju ändå gå upp för att laga frukost, men jag behöver ju inte ha vaknat innan dess.

Åker och rider i golfkläder.

Märker någon det?

Det är bara skorna som behöver bytas.

Åh så får jag sätta på en handske till.

Kanske bör ta av mig hjälmen innan jag swisschar till golfbanan, annars kanske de andra spelarna tar det som en förolämpning att jag spelar med hjälm på banan.

Lunch och middag kanske kan bli sen lunch eller tidig middag?

TV tittar vi ändå bara på SVT Play eller någon film, aldrig enligt programtablån, så kvällsnöjet kan vi lägga när som helst under dagen.

Men hallå?

Vad är det för fel med att tiden går fort?

Vad är det för problem med att tiden rasar iväg?

Är det inte härligt att livet tjoar iväg med en rasande fart?

Alltså jag undrar bara hur det skulle kännas att ha långtråkigt.

Jag minns när jag var liten, och kom in till mamma i köket och frågade:

- Vad ska jag göra nu? Jag har ingenting, absolut ingenting att leka med, eller att göra!

Och hon svarade med ett leende:

- Sussi, det är inte så dumt att ha det lite långtråkigt ibland. 

Sen dess har jag nog aldrig haft den känslan.

Och det är nog egentligen det jag vill.

Bara för några minuter.

JAG VILL HA DET LITE LÅNGTRÅKIGT!

NÄR HADE NI LÅNGTRÅKIGT SENAST?

Vår lilla blonda pudel började löpa minuten vi lämnade Sverige.

Hon lämnade ett spår genom Europa ,av ylande hanhundar, av olika storlekar och modeller.

Nu är vi hemma.

I vårt hus har vi en enorm Basset hane på nedre botten.

Hans familj och Basseten har en uteplats vid allas vår gemensamma ytterdörr.

Där sätter sig alltid den liderliga blondinen och lämnar ett outplånligt spår av sin heta vilja.

På andra sidan Basettens staket, så nära, men ack så oändligt långt bort.

Så nu har vi i huset ,en Basset serenad, som pendlar mellan en ömkande sorgligt övergivet du älskar mig inte gnyende, till det värsta manliga  nu kommer jag och tar dig Bassetvrålet, man kan tänka sig.

- Kom till mig o Du vackra blonda pudelflicka, jag kommer inte att göra dig ärbar, men till en lycklig pudelflicka, och har DU tur, så kommer massa små Bassetliknande Pudlar om 8 veckor.

- Fetglöm, säger den mycket bestämda blonda pudelns matte. Här skall det inte bli några valpar.

Pudel husse, han tycker mest synd om Basseten.

Så åker vi då till stallet.

Den liderliga blondinpudeln är med.

Där har vi den snyggaste Jack Russeln i manna minne.

Åtmingstone i Jack Russelns eget manna minne.

Han sätter på allt som kommer i hans väg.

Byxben, vattenhinkar, grannens hund etc etc etc.

Och det går på en sekund.

Då gäller det att vara på alerten.

Jag alltså.

JAG VILL INTE HA NÅGOT PRASSEL.

ELLER PRASSEL VALPAR  ( Den kända blandningen mellan Pudel och Jack Russel)

Så nu är den liderliga inlåst i Rapunzels torn (vår lägenhet) av häxan (dvs jag)(läs på, saga av Br. Grimm) tills antingen pudelhåret har växt ut till två långa flätor så att uppvaktarna kan klättra upp på dem och prassla.

Eller så väntar vi en stund till, och lugnet kommer åter att lägra sig över Estoril.    

Ok!

Vi är hemma igen.

Hemma i Estoril.

Nä, jag pratar inte mer portugisiska än när jag åkte. Ett hopplöst språk, och marginal nyttan av att lära sig det med tanke på tidsåtgång/prata flytande, är som sagt var, marginell.

Nä, jag har fortfarande inte lyssnat på Fado, (övergiven sjömanstant som sjunger om alla bedrövelser som kommer att hända OM/IFALL sjömannen kommer tillbaka eller inte)

Nä, jag har fortfarande inte tagit tåget till Lissabon, vad är det för fel på bilen?

Ja, vi håller på att renovera vårt boende i en rasande fart, men bor fortfarande kvar i vår Deluxe camping lägenhet sen ett år tillbaka.

Ja, Portugiserna kör som galningar, och jag har lagt en tegelsten på gaspedalen, och använder bromspedalen som bakvänd gas. Om ni förstår vad jag menar.

Ja, vi har massor att göra, rida, gå långpromenad med hunden, rida, hunden, lunch, hunden, Prinsen, kakelbeslut, rita nytt kök, middag o Gonatt.

Ja, vi klarar av att dricka lagom mycket vin (den vanligaste frågan under Sverige besöket: Hur klarar Ni av mängden av vin, hur gör man? Dricker ni mycket?) Lagom mycket vin i min värld är ungefär så mycket som jag drack i Sverige. Om det är lagom/godkänt av omvärlden, det har jag ingen aning om, men jag kan hålla mig från att en smutta på ett rödtjut flera dagar i rad, så jag är nog inte beroende av vin.

Vi har insett att nu är det dags att ta på sig kläder i brunbeige, då vi nu är i början på slutet av september, och hösten kommer att komma. 

Det känns svårt, då temperaturen sällan är under 25 grader. Varmt.

Stövlar, Poncho och lite Cashmere, sen kommer alla att tro att jag är Portuges.

Är det bra?

Ja, det är urskönt.

Så skål och välkomna till min vinter i Portugalien.  

Amalgam.

Rotfyllning.

Karies.

Röntgen.

Borra.

Kusp.

Tandsköterska.

Salivsug.

Varsågod o skölj.

Hur kul är det?

Allttså jag tycker ju inte att det är något vidare kul det där med tandläkarbesöken.

Jag dansar liksom en cha cha cha, eller ska vi dra till med jenka, för De som inte är så bevandrade i dans, på väg dit.

Har ont i tanden, ett steg fram.

Nä nu har det nog gått över, två steg bakåt.

Aj, där kändes det igen, två steg framåt.

Och efter värsta smärtattacken fick jag till slut söka upp en tandläkare, akut här i Torekov.

Hon är säkert en fantastisk person, urskicklig, nogrann och samvetsgrann.

Men jag var sista personen innan semestern.

Så hon borrade upp ett enormt hål.

På rekord tid.

Desförrinnan hade jag fått en bedövnings spruta, där hon tog sats från lampan (som alltid bländar!) rakt in i hörnet på MIN käke.

Själva smällen bedövade nog mer än själva sprutan.

När borrandet var över, tog hon liksom ett TOY och tryckte in i kratern som just var uppborrat, och sa:

- Hejdå, nu går jag på semester. Det här kan hålla från två dar till ett halvår, men om jag vore som Du skulle jag ringa din tandläkare så fort Du kan.

Det kändes befriande att gå därifrån, men milt sagt omskakande.

Bedövningen släppte, och det gjorde ondare än någonsin.

Det här händer ju alltid på en fredag, så tandläkarjouren terroriserades under helgen.

- Blanda allt du har i medicin skåpet och försök bit ihop, och gå till din tandläkare på måndag! Var ordern.

Fullständigt slut på måndagen, med en enorm hunger, törst och brännande huvudvärk, pga min plötsliga och påtvingade fasta jagade jag alla tandläkare i telefon katalogen.

Hamnade med ett Tjohej hos roligaste tandsköterskan och tandläkaren i Förslöv. 

Det enda som Förslöv är känt för, är att PEAB har sitt kontor där. 

Inte ett ljud om tandläkarkompetens.

Resten av byn, är bara föredetta.

Tandläkarsnyggingen i  gummisnodd runt sin hästsvans, slipade ner Toy:et, och gav mig penicillin och citadon.

För det stundade bröllop till helgen.

Åh hur snyggt är det med en dubbelhaka till vänster om den vanliga, pga inflammationen.

- Men ta inte med dig Citadonet på flyget, i handbagaget, det räknas som knark. Och du som inte är skriven i Sverige får inte köpa det egentligen, för då tror dom att du skall smuggla ut och sälja, och prova om du tål det innan bröllopet, och drick ingen champange, för då kommer du att bli jättefull och kräkas.

I måndags var jag hos min normala tandläkare i Malmö.

Han var barntandläkare från början.

Så med lugn och förtrolig röst, berättar han hela proceduren, med rotfyllning och allt, som om det vore en spännande saga. 

Nu är allt på rull, och jag är helt lugn.

Jag trodde att jag hade tandläkarskräck.

Var otroligt övertygad om det.

Men jag vet vad det är.

Jag har TANDSKRÄCK.

Sabla gaddar man går och bär omkring på.

Plötsligt utan förvarning ställer dom bara till det för en.

Värken är värre än att föda barn, säger dom som vet.

Ingenting hjälper.

Åh man skall ju alltid göra något viktigt, när det gör som ondast.

Lösgommar görs inte längre.

Så jag har bestämt mig.

Jag biter ihop.

Och bestämmer mig för att Tandskräcken får hålla sig på mattan.

Tillsvidare!  

Jag vaknade av att regnet skvalade ner.

Sådär som det gör så här års.

Det var blötare ute än på väldigt länge.

Jag var glad och tacksam över att jag kunde kura under mitt täcke i det torra huset.

När jag gick upp, en stund senare, inte alls tidigt, kunde jag konstatera att ytterbelysningen inte var släckt.

Den tänds och släcks med en sensor, som känner av mörker och ljus.

Det börjar dra ihop sig nu.

Till mer regn, till mörkare morgnar och kvällar, till höst.

Det är skönt när naturen får ro.

Alla djurens ungar har lärt sig flyga, skutta och springa.

Så nu kan det blir lite kallare, för nu kan dom lite mer.

Flyttfåglarna börjar samlas på ledningar och diskuterar avfärds datum söderut.

Det gör vi med.

Det börjar dra ihop sig.

Vi åker nu södrerut.

Till vårt vinter hem.

Årstiderna går fort.

Se alla vackra löv som gulnar och faller av.

Känn November stormar som rasar.

Se nyplöjda åkrar svarta och fuktiga av höstregn.

Skotta snö med frenesi.

Åk kälke eller tefat någon gång i vinter, om snön är tillräcklig, det är ljuvligt.

Åh så börjar plötsligt börjar istappar droppa.

Vårvärmen kommer och tinar upp oss alla igen.

Det går fortare än vad alla tror.

Njut under tiden.

Åh sen börjar det dra ihop sig.

För då kommer sommaren.

Då ses vi.

Igen.