Min bästa Windy lämnade oss idag.

Det känns ofattbart, sorgligt, ledsamt, otröstligt.

Hon föddes i min famn, för 12 år sedan. Det var 2004.

En av 11 syskon.

I oktober.

I tvättstugan på min dåvarande gård, Nr 1 i Veberöd.

Strikt bevakade av mamma Betty och storasyster Kraka. För att inte tala om småsystrarna Mopsen och Bichon Havanaisen Daisy, och kusinen Gino Stiller (som bodde hos oss i minst två år),

Mopsen blev första barnvakt, när mamma behövde avlösning.

Windy var den enda RR som satt och uppförde sig som en mops.

Efter 5år med Windy, och 25 år  för mig som ägare till Stuteri Nr1, kom dagen då min gård var till salu, och såld,

Stuteri Nr 1 skulle gå vidare till Minna Telde.

Ett beslut att sälja, var inte hastigt taget, utan ett sedan länge moget beslut av mig, egentligen en plan, från den dagen jag köpte gården.

Vid en välkomstmiddag med Minna, fann jag köparen av gården (Minna), liggandes på golvet i mitt dåvarande kök, omslingrad med min ena hund: WINDY.

Jag frågade Minna hur det här skulle gå, och hon föreslog att hon skulle adoptera Windy.

- Varför inte! var mitt svar. Vi försöker, det får bli Windy som får bestämma. Jag har ju definitivt räknat med att hon skall flytta med mig till Stockholm, men vi lyssnar på vad hon vill.

Jag anade att Windy inte ville bo på Lidingö, även om det var med sin älskade syster Kraka och sin nya kompis Skumpa, och mig.

Windy ville bo på Ettan.

Windy tyckte att det var hennes ansvar att allt gick rätt till, och att Nr 1, skulle fortsätta vara en fredad plats.

Idag, 7 år senare, var Windy beredd att lämna över ansvaret för Stuteri Nr 1 till sin efterträdare.

Ridgebacken som nu heter ¨Pippi¨ (Tack snälla Ulf & Helene).

Som kommer ta upp Windys fallna mantel, med den äran.

Vi andra gråter mest hela tiden.

Jag var på Nr 1 igår och sa hejdå till Windy.

Hon var färdig att lämna oss.

Allt var på plats enligt henne.

Nr 1 är fyllt med älskade människor, massa småbarn, många stora barn, många hästar, katter som klarar RR attacker, stora marker som är gjort för Ridgebacks att springa över.

Och allt var i ordning.

Och alla älskade Windy.

Hejdå Windy!

Jag kommer aldrig glömma vår resa.

Den var oförglömlig.

Hälsa alla!

LOVE U TO THE MOON AND BACK!

Sakta men säkert har jag börjat samla på mig saker.

Saker som inte finns i Portugal, och som vi bara MÅSTE ha.

För att klara årets vinter.

Vi behöver inte samla på oss Kalles Kaviar och sånt, för det finns ju alltid på Ikea.

Men massa andra saker.   

Nä det är definitivt inget U-land vi bor i.

Men en del saker är lättare att få tag på i Sverige.

Som en del hundmediciner, till Kompis.

Magpasta, pillren mot fästingarna.

Tapeter till ett av rummen (nä det är ett h-lvete att få fatt i tapeter i P)

Lite roliga ljusstakar från Laura Ashley, den affären finns inte i P!

Årets väggkalender från Granit. Där hela familjens göranden och åkanden och besökande finns på. Är gjord till oss. Ett år går från Juni till Juli året efter. Den tid som vi är hemma i Estoril, typ.

Svenska böcker. Ja, jag läser massa böcker som jag laddar ner på nätet, till min Ipad, men ibland vill jag bläddra i en bok när jag läser, så där som man gjorde på den gamla goda tiden. Speciellt när det är spännande böcker, för ibland måste jag bläddra förbi eller bara skumma de läskiga sidorna. Det är ju lite svårt på Ipaden.

Lite golfkläder, det är ju REA nu på sånt, och det går alltid åt en ny kjol eller så under en vinter. Prinsen tycker det låter konstigt, men så är det.

Åh så vidare åh så vidare å så vidare.

Så när vi om en månad rullar hemåt, så har ekorren jobbat på bra.

Och boet är fullt.

Då kan höst stormarna börja rulla in.

Ibland går jag och tänker på alla hundägare.

Som plötsligt (kanske inte alltid plötsligt, kanske noga övertänkt) köper en hund.

Älskar den över allt annat på denna jord.

Och den dagen som den lämnar jordelivet, är det oftast med människofamiljens stora sorg, och många tårar.

Sen köper den familjen inga fler hundar i sina liv.

Någonsin.

Konsigt, är det inte det?

Förhoppningsvis finns det många goda skäl.

Eller inte.

åh så skulle vi ju flytta, och då passade inte en hund in. åh så var det nog lite jobbigt med en valp, så då struntade vi i hund. åh så köpte vi ny matta när hunden hade dött, o den ville vi ju inte ha lortig, åh så hade alla barnen flyttat, å inte skulle väl vi ha en hund själva.

Jag har dock sett ett mönster i min omgivning.

Barnen till EN hund i livet familjer, köper oftast hund, när dom blir stora nog.

Barnen har ibland hunnit bli väldigt vuxna, ibland ända upp i 60 års åldern.

Men saknaden efter en hund är stor.

Min egen familj hade en hund, som lämnade min familj, ungefär när jag föddes.

Så jag har aldrig träffat ¨vår¨ Ludde.

Jag fick växa upp i Frankrike, med leksakshundar.

Allt beroende på ett Europa som var oenat, och hade jobbiga karantäns regler på vilket håll man än skulle resa.

Jag var jätteavis på kompisarna som bodde i Schweiz, som kunde flyga hem sina hundar till sommarlovet, för med Schweiz hade inte Sverige några karantäns regler.

åhså fort jag kunde, när jag hade tagit studenten, övertog jag en vuxen hund från Hundstallet i Stockholm.

(Gör det! Hitta hundar på alla olika hundstall, nytt fenomen, hundar av alla raser och åldrar kommer till alla våra hundstall i Sverige, för att adopteras bort, (en annan blogg)

åhså var det juust för att jag inte trodde att Mamma och Pappa skulle älska, att en valp kissade på deras heltäckande mattor (Det var tider det, när hela våningen var täckt med heltäckande mattor, och vi hade en speciell amerikansk heltäckningsmattdammsugare med lampa fram, som gjorde ränder, typ som i en fotbollsplan, när man sög! En annan blogg!)

åh så har det varit hundar för mig, sen dess.

Vi talar typ 45 år med hund.

Inte en dag utan.

Ofta 3-4 stycken egna, oftast  fler (max tror jag, var över en kortare period, 7-8 st!) med några andras, inhysta av olika familjeskäl, typ utlandsvistelse, nytt boende, kommer snart tillbaka, ja skälen var många, och jag och hundarna glada. (Oxå en annan blogg, när hundflocken kommer och går)

Nu har jag/vi bara EN hund.

Hon är med oss överallt.

Och jag tror hon tycker att det är helt OK att hänga med oss.

Hon har eget pass.

Och skall enligt flygbolagen få eget Frequent Flyer kort.

åhså kommer hon att få en kompis så snart det går.

Det kommer kanske ta lite tid, men det händer.

åhså

Everything is so big in America!

Jovisst. 

Så kan man så klart tänka.

Volymen är enorm.

På alla och allt.

Men var sitter volymknappen?

Nu menar jag bara ljudmässigt.

Vi tillbringar just nu en härlig vecka i Chicago med omnejd.

Hos nära och kära.

Dom har en volymknapp.

Kan bero på att det finns en svensk, lite lågmäld mor i huset, och en USA född farfar, som lärt sin son (pappan) att man för en konversation på låg volym.

Men det är inom det hemmets hank o stör.

Där kan man vila både hörsel och själ.

Men resten då?

Heja ropen på examensdagen studsade i taket, decibell mässigt.

Herreje, lär sig amerikanarna att skrika med magstöd, full hals och ingen återvändo.

Mistluren på sightseeing båten vi var ute på, gav mig partiell tinitus för en kvart.

För att inte tala om volymen på guidens högtalare.  

Ljudnivån på Kina resturangen igår, mitt i Chicagostaan, var så hög, att  Prinsen o jag fick ha en konversation på teckenspråk.

Ambulanser, Brandkår, Poliser vrålar när de far gatorna fram, så det är svårt att somna om. Väckt blir man definitivt.

Varför är det så himla högljutt?

Alltihopa!

Är det ingen som lyssnar om man inte skriker?

Är dom så många som springer, så att man måste vråla STOPP för att någon skall stanna och lyssna.

Ja, vad vet jag.

Jag bara saknar volymknappen ibland.

Hur svagsynt, oseende, ser ingenting, kan du hjälpa mig att hitta, var är mina nycklar, din telefon ligger på bordet, blir man med åren?

Min handväska är som en outgrundlig skatt kista.

Där jag varje gång jag skall betala, öpnna en bil med en nyckel, sätta kräm på läpparna, låsa eller låsa upp vår ytterdörr, leta efter en viktig lapp, är det som om jag tittar ner i  ett svart hål i rymden, där allt kan finnas, men jag vet inte vad, och var.

Mary Poppins hade säkert mer ordning i sin handväska, då hon kunde med bestämd ordning dra upp palmer, mediciner, goda piller, lite socker i botten, kläder, lampor etc etc etc, utan att tveka, vart hon skulle leta.

Själv står jag där och stirrar fånigt ner i en enkel damhandväska och ser inte nycklarna på botten, telefonen under nycklarna, plånboken som har gömt sig. Ja, Ni tjejer vet.

Och när jag inte hittar allt DIREKT, blir jag absolut GENOMSVETTIG.

Herregud, har jag låst ut mig.

Var har jag gjort av telefonen. Tänk om jag måste ringa.

Har jag nycklarna till bilen, och har jag låst den?

Men jämfört med Prinsen, är jag HAWKEYED.

Ofta hör jag ropen som skallar över nejden:

Älskling! Var är laddaren till grästrimmern?

Älskling! Har du sett mina läsglasögon?

Älsklin! Vet du var ..................................................
... är någonstans?

Och nästan alltid vet jag var alla saker är.

Konstigt.

- Laddaren ligger nog i Snickarboden i högra övre skåpet.

- Kanelen som myrorna inte gillar, ligger i högra lådan i översta raden i köket, alldeles bakom curryn. Och myrorna såg jag längs med väggen på glasverandan.

- Dina glasögon såg jag senast på nattduksbordet.

Eller är det så att min hjärna är så fylld av att hålla ordning på så många viktiga saker i vår gemensamma viktiga värld, så att min handväska, som känns som ¨ett safe place i en rörig värld¨ liksom får klara sig för sig självt?

Det som en gång är lagt i den, kommer alltid komma upp igen.

Även om det så, att det mot förmodan skulle ske på en annan plats!

Eller så är jag bara lite småglömsk med mina saker, för det ordnar sig alltid, bara ingen ser.

Det är som att köra vilse, inte hitta vägen, det gör ju ingenting när man är ensam i bilen.

Men att köra vilse med bilen fylld av folk, det  känns obegripligt, och får bara inte hända!

Konstigt va! Det är ju egenteligen bara ett ärevarv, innan man når sin destination.

Det är nog  värre än att inte komma ihåg att sätta glasögonen på näsan, innan man startar bilen, och då kommer ihåg, att man inget ser utan glasögon.

I alla fall inte på långt håll.

Det är då jag inser att jag är både svagsynt och småglömsk.

Det kommer jag i alla fall ihåg

Än så länge!

Jag är nog den lataste personen jag känner.

Det är få som är så lat som jag.

Att jag är så oerhört energisk, beror enbart på att jag har en latmask som heter duga.

Men det är inge skönt att vara lat om det inte är färdigt.

Allt runtom omkring.

Själva LIVET.

Så därför kör jag stenhårt, svetten lackar, omgivningen stirrar med fasa på mig och Prinsen när vi håller på, pinnar omkring, bär, packar, lägger upp nya planer, bygger om, släpar på saker, ändrar livsplaner, flyger kors o tvärs, jagar välmåendet.

Ändrar LIVET till det bästa.

När allt väl är till det bästa.

Vilket händer kontinuerligt, och inte med slumpartad periodicitet.

Då lyfter vi inte ett finger.

Jag kan ligga och sparka mig trött på sofflocket dagar i rad.

Släpa mig ut till en solstol.

Hoppas att det inte är för ansträngande.

Ljuger jag nu?

Nä.

Det är därför jag har så mycket innihelskotta energi.

För att jag är så lat.

And I Love It

. 

Man hinner knappt bädda innan man skall gå och lägga sig igen.

Jag var hos min doktor i Malmö igår.

Jag går till henne en gång varje år.

Det har jag gjort ungefär i 30 år.

Det är lika trevligt varje gång.

När jag kom in igår, utbrast hon:

- Va, är Du redan här! Har det gått ett helt år sedan vi sågs senast? Känss som bara ett par månader!!

Hon fick mig att känna mig ungefär som jultomten.

Kommer han nu igen!

Jag hann ju knappt städa undan kulorna!

Det här är LIVET.

Det är underbart.

Men jag fattar inte varför det går så fort.

Det har ju gått så här fort för mig, sen massa år tillbaka, så jag kan nog inte skylla på min höga ålder. (Börjar träna på att säga det, för när den väl blir det, så är den nog inte det, eller hur jag nu tänker  .

Ja, massa personer kommer säga att jag alltid har haft bråttom, så jag skall ju inte klaga.

Jamen har man inte lite bråttom, får man ju ingenting gjort. Nu när tiden går så fort!

Så min fråga är, vem har satt fart på tiden?

Eller har den alltid gått lika fort?

Nu måste jag springa, annars hinner jag inte göra allt jag skall göra idag!

Att köra radiobil på Grönan är lugnt.

Om man jämför med att ta sig från vårt garage till motorvägen till stallet.

När man kör ut ur garaget, måste man ta till höger, för den gatan är enkelriktad.

Efter ungefär 100 m hamnar man i en korsning.

En 5 vägs korsning.

Där min gata jag fortfarande är på är enkel riktad.

Den till vänster är dubbelriktad.

Den till rakt fram är enkelriktad.

Den till höger om den är dubbelriktad.

Jag siktar på att fortsätta på den enkelriktade.

Körningen har ju inte riktigt kommit igång ännu, så det är bättre att vara på väg på samma håll som alla de andra.

Då kör jag på den gatan i ca  100 m, där händer allt.

Plötsligt är gatan jag kör på, dubbelriktad.

Jag har trafik från alla håll från höger.

Överallt parkerade bilar.

Men jag pilar framåt ca 100 m på den numera dubbelriktade gatan, innan jag hamnar i ett trevägskors.

Där tar jag till vänster.

Åh tack snälla!

Nu är gatan enkelriktad igen.

Vart dom som kom från andra hållet tagit vägen?

Bryr mig faktiskt inte, har fullt sjå att lägga in tvåan!

Skuttar över två enkelriktade gator, vet dock inte riktigt åt vilket håll!

Så jag spanar åt alla håll när jag passerar den korsningen.

Och även om de är enkelriktade åt ett håll, så finns det inget som säger att man med varningsblinkers på kan köra mot färdriktningen!

Åh då är vi framme vi första riktiga utmaningen.

Den STORA  gatan genom stan.

Jag tar till höger och kommer fram till första rondellen.

Den rondellen är ganska normal, bara 4 av/påfarter, och två filer inne i rondellen, några övergångs ställen, och portugisernas vana att alltid hitta en tom parkeringsplats

INNE I RONDELLEN!

Skuttar framåt på treans växel, mot nästa utmaning.

Rondellernas rondell.

Innan motorvägen.

6 olika av/påfarter.

3 filer inne i rondellen.

Och alla som är inne i rondellen är försenade. (En annan blogg skall förklara det Portugisiska tempot, under temat:  Vi kom sent en  gång till kindergarten, sen dess är allt förskjutet)

Det är bara att ha handen  på tutan och gasa.

Som alla andra.

Så jag slänger mig med dödsförakt runt, nästan 360 grader.

Tutar och gasar om vartannat.

(Jag kommer att kunna sälja min bil, för massor med pengar.

Bromsarna är knappt använda, men tutan är trött!)

Sen gäller det bara att gasa upp på motorvägen, där snitthastigheten är 150 km/h.

Kör man fortare kanske man kan få fortkörningsböter.

Hitintills har ingen fått det, men det pratas om att polisen kanske skulle kunna ge en fartbot, om dom någon gång hade en fartkontroll, som dom ännu inte har haft!

Jag kommer efter några små rondeller till och några 50 km sträckor i tätbebyggt område, där jag alltid blir omkörd, fram till stallet och hästen.

Sen återstår bara att ta sig hem igen.

Åh då är det bara att dra hela historien baklänges.

Min livförsäkring!

Den är hög!