Har byggt massor i hela mitt liv.

Både för egen del och för andras.

Har inte varit på några stora fester på länge.Men nu måste domsingarna ta i!   

Det här fick jag på mailen, persoligen adresserat till mig:

Nu startar vi Betongklubben för individer.

Den är till för dig som gillar Betonggalan,

är prenumerant på Tidskriften Betong

eller helt enkelt vill bli inbjuden till olika event i samhällsbyggnadsbranschen med lite betongtouch.

Vi kommer nästa år anordna flera roliga tillställningar både i Stockholm och i andra städer.

Dessutom kommer vi ta fram lite olika erbjudanden som vi tror Betongklubben kommer gilla.

Medlemmarna i Betongklubben får också inbjudan till Betonggalan före alla andra, vilket jag tror ni uppskattar då Betonggalan alltid blir fullbokad inom en vecka.

Betongklubben är kostnadsfri och innebär inga som helst åtaganden från din sida. Du kan även när som helst gå ur. Men jag ska se till att du kommer att trivas.

Fyll i ditt medlemskap här.

Vi ses i Betongklubben!

/Roger Andersson, chefredaktör Tidskriften Betong.

Vill jag gå på Betonggalan??

Hur tånkte dom då?

Har jag bett om det förut?

Hur ofta är det en Betong gala?

Vad gör dom där?

Ska man dansa och umgås?

Eller skall årets BragdiBetong väljas av svenska folket?

Är alla klädda i Betong grått, årets färg?

Helt fascicnerad!

Av att jag blev inbjuden, att det finns en tidning för Betongare, att det finns en Gala, att den blir fullbokad inom en vecka, Att det bara finns!!

Men den största frågan av alla är

VARFÖR JAG???  

Efter många år, med mitt hår och  min frisyr, kan jag konstatera följande.

Jag har ingen frisyr.

Jag har en bena.

Den startar alldeles där pannan slutar, och går tvärs över skallen, och tar slut alldeles där nacken börjar.

På mitten har den dock en virvel, som om den inte riktigt kunde bestämma sig vart den sedan skulle ta vägen.

Men den har bestämt sig.

Under många år var jag helt omedveten om min bena.

Ja, det var klart att rufsade jag till håret, föll det snabbt till hälften hit, och till hälften dit.

Helt OK när man är typ 15 år, har ljuvligt långt blont hår, som studsar nästan på rumpan.

Vem brydde sig då om varthän benan pekade.

Sen en dag, typ ett halvt liv sedan, kom en nära vän (killkompis!) och fråga sådär rakt ut som bara killar gör.

- Kammar du dig aldrig där bak?

Herrje! Ska det aldrig ta slut på allt man måste hålla ordning på??

Vem katten har tittat därbak hur det ser ut?

Det såg riktigt bra ut därfram!

Jag hade ju i livet haft nog att pyssla med!

Jag hade ju både hunnit bli gift och skild!

Åh så plötsligt frågar någon om jag kammar mig därbak!

Vad leder det till?

Jo man måste bygga om i badrummet, så att man kan ha en spegel för att kontrollera först framsidan, och sen skall baksidan kontrolleras!

Suck!

Nuförtiden, jag tror det blir värre med åren, så räcker det med att jag bara lutar huvudet lite försiktigt mot en bilstol, kudde, flygplansstol, rygg på en fåtölj etc etc etc, för att frisyren helt går upp i rök och bara bilder en BENA! 

Det händer under tiden jag bara pausar, läser, glor på en utsikt eller bara tar en snabb tupplur.

Efter det går jag omkring, som om jag var delad i två.

Räcker inte ens med att man sätter upp håret i en tofs.

Allt har redan delat sig!

Vad gör man då?

Antingen döper man benan.

Eller så låtsas man att det är snyggt!!

Eller så gör man som tonåringar gör och alltid har gjort!

Slänger huvudet handlöst upp och ner samtidigt som man rufsar till hela kalufsen!

Reser på sig, försöker hitta balansen, och vandrar vidare!

Utan att egentligen ha en aning om benan försvann eller inte!

Det är nog inte det bästa, och inte helt rätt.

Men det är sånt man får göra med ålderns rätt.

Jag fick en Apple watch av mina bonusbarn i födelsedags present.

För två år sedan.

Jag har använt den mycket det senaste året.

Varje dag.

Den är bra till mycket.

Räknar ut hur många steg jag tar på en dag.

Berättar vad klockan har blivit.

Burrar på handleden om någon ringer i telefonen.

Skuttar till när jag får ett SMS.

Den är inte vattentät, men har dock klarat ett dopp i poolen.

Å så talar den om när jag skall andas.

Jag känner mig som blondinen hos hårfrisören, som gick med hörlurarna på, till sin Walkman (just det, det är en gammal blondinhistoria!)

Som talade om för henne att hon skulle andas in, och sen andas ut.

Ibland börjar min Apple watch att  hoppa på min handled, och ber mig andas.

Då måste jag aktivt trycka till på den, och sen andas i dess takt i ca 1 minut.

Oftast trycker jag på knappen: Senare!

Om jag har tid och andas, kommer sen puls och lite allmän information om hur jag mår.

Häromdagen hittade jag en till knapp på klockan.

Den skickade mig till en sida där klockan talade om för mig hur mycket jag har andats.

Förra veckan andades jag EN jag säger EN gång.

Bra va!

Det är få människor som klarar av att bara andas en gång på en hel vecka.

Nu skall jag fundera på att ge mig lite extra krydda i tillvaron och andas mer nästa vecka!

Andas in!

Andas ut!

Hur skall jag hinna med allt???

Jag älskar att vara där jag är.

Oavsett nästan var jag är.

Det är underbart.

Vad jag tycker mindre om, det är vara mellan där jag älskar att vara.

Kom från Skärgården för typ två veckor sedan.

Det var underbart där. Lugn och ro, kallt men doppbart i vattnet. 

Tid att äta, dricka och förbipasserande kom förbisvishande i bästa båten.

Så kom Limbo. Att vara på väg. Att fatta beslut om vad som skall packas ner. Hunden sover i resväskan av rädsla för att bli kvarglömd. Å jag vill inte glömma nåt.............................. Å när ska vi åka?

Stannade till i Stockholm.

Det var underbart.

Så många kuliga, toppenroliga kompisar och familj, bara örlade i flera dagar.

Jag älskar nog Er allihopa!

Så kom Limbo. Att vara på väg. Att fatta beslut om vad som skall packas ner. Hunden sover i resväskan av rädsla för att bli kvarglömd. Å jag vill inte glömma nåt..............................Å när ska vi åka.

Ner till Torekov.

Härligt väder. Golf. Mys.

Så kom Limbo. Att vara på väg. Att fatta beslut om vad som skall packas ner. Hunden sover i resväskan av rädsla för att bli kvarglömd. Å jag vill inte glömma nåt..............................Å när ska vi åka.

Till Göteborg för EM i ridsport.

Helt galet kul. Alla kompisar!  Nästan dygnet runt! Prinsen var med i början och sen kom bästa lillasyster. Å en oförglömlig middag med storebror och svägerska! Livet leker!

Så kom Limbo. Att vara på väg. Att fatta beslut om vad som skall packas ner. Hunden sover i resväskan av rädsla för att bli kvarglömd. Å jag vill inte glömma nåt..............................Å när ska vi åka.

Nu i Torekov.

Tränat golf, å vad kul! Sovit. Förunderligt trevligt! Glott på väder och utsikt.

Så kom Limbo. Att vara på väg. Att fatta beslut om vad som skall packas ner. Hunden sover i resväskan av rädsla för att bli kvarglömd. Å jag vill inte glömma nåt..............................Å när ska vi åka.

Imorgon åker vi hem.

Hem till vårt riktiga hem.

Hem där vi bor.

Det skall bli så skönt att komma hem.

Köpa snittblommor.

Hunden kan flytta ur resväskan.

Hoppas vi inte ska åka någonstans på länge.

Jag säger bara Limbo om någon frågar om jag vill hänga med!

Det är ju hopplöst att försöka läsa det finstilta!

Det är ju skrivet på flera underliga språk. utom möjligtvis rövarspråket, ännu. (det hemliga språket som liten pilt).

Åh så är det ju skrivet med sån liten text.

Så kallat finstilt.

Det är inte ens en läsövning för oss med någorlunda normal syn.

Det är ett förstoringsglasbehov, för att ta sig igenom alltihopa.

Men vad står det då i texten på ex.vis en tandkrämstub?

Nä Karies och Bactus kommer ändå göra hål i dina tänder, dom blir inte vitare, ingen större förändring, hur mycket du än gnuggar.

OK.

Har någon någonsin läst något i det finstilta som är positivt?

Att man får ett bländande leende och världen kommer att falla för din charm! 

Det står ju i stora bokstäver på framsidan.

Men behövs det finstilt på fler företeelser i vår värld?

T.ex på personer?

På baksidan står det finstilta.

• Akta Er, ni kan inte tro att det är sant, men efter två glas rosevin, då går hon upp i hyperwarp. Bara så att Ni är beredda.
• Akta Er, han blir skogstokig om du går in med skorna på, i bilen.
• Akta Er, dom svär som borstbindare, så håll barn och barn barn långt bort från dem.
• Akta Er, han/hon är så himla duktig, så vi andra framstår som idioter.
• Etc etc etc

Herreje!

Hade det funnits det finstilta bak på människor, hade vi väl aldrig blivit gifta.

Å vem skulle skriva det?

Föräldrar? Knappast! De finstilta bokstäverna är för små för dem.

Exfrun/mannen? Nej! Det dom tycker är nog inte finstilt. De vill nog att det skall stå en stor lapp på framsidan.

Syskonen? Nej! Då kan det ju börja dras upp udda jultradiotioner och annat.

Bästa vännerna Nej! Då kan ju allt från sena ankomster till skvaller läggas till.

Kanske det skall vara en så kallad finstiltkommite, som kommer och intervjuar med tre års mellanrum, samtidigt som man får sina olika vaccinationer, mot fästingar och annat smått och finstilt.

Eller så är det en absolut charmerande person.

Då behövs inte det finstilta!

Jag vill inte ens veta hur det var att leva innan deodoranten uppfanns.

Och att man kunde tvaga sig en gång om året, bara på julafton.

Burr.

Jag är en väldigt luktkänslig människa!

Å det är den som luktar godast, som vi gifter oss med.

Nu var vi iväg på äventyr under förra veckan!

I Göteborg.

Det var svettigt.

Våra svenska dressyr och hoppryttare tävlade på, så att resten av de startande i Europamästerskapet, började skallra i skänklarna.

(På vanlig svenska, de började skaka i benen).

Det togs medaljer av alla möjliga valörer i nästan alla grenar.

Vi satt på läktaren och genomled detta, utan att ens kunna hjälpa till.

Och vi svettades!

Vi var dock fullt ansvariga för en heja klack på ett genomsnitt av tusentals personer, och vi skulle fungera med alla heja, vråla, gråta glädjetårar, stampa, hoppa och mer logostik.

Redan första dagen var jag genomsvettig.

Vid andra dagens morgon insåg jag till min förfäran att jag glömt min deoderant hemma.

Oh No!

Det bara går inte att trilla ut i vida världen, med eller utan hästar, utan att vara perfekt mummad!

Det är då jag inser att jag har en välförsedd äkta man.

Och det är den stora skillnaden med andra förhållanden i livet.

Av en äkta man kan man alltid låna deodoranten.

Systrar tycker det är äckligt att låna ut.

Kompisar tycker nog inte om att låna ut.

Grannen i rummet bredvid på hotellet är ju inte helt kul att låna av.

Så då frågar man maken1

- Snälla! Kan jag inte få låna din deodorant?

Allt är en Win Win situation.

Jag luktar gott.

Maken tycker att jag luktar gott.

Man luktar gott när man är gift!!

Har just åkt över hela Sveige, från kant till kant, för att hälsa på nära och kära vänner.

De har sitt sommarviste på en klippa på västkusten.

Magiskt, (ett nytt modord har jag föstått) var hela upplevelsen.

Alltihopa, från mötet till maten till myset.

När vi åker därifrån passerar vi Torreby slotts golfklubb, där vi äter lunch med min gode vän och golftränare Lars.

Boende och uppvuxen västkust bo.

- Va kul att Ni är här på västkusten!  Kul att käka lunch! Var har ni varit?

Det är jag då jag inser att jag är helt bortkollrad av apparater.

JAG HAR INGEN ANING OM VAR VI HAR VARIT!

Å JAG VISSTE INTE RIKTIGT VAR VI VAR JUST DÅ!

Jamen, vi satt oss i bilen i Stockholm och skrev in gatuadressen på GPSen,  och sen körde vi.

Åkte full fart förbi Arboga, Örebro, Åmål, Säffle, och siktade på Tanumshede och så därefter har jag ingen koll.

Upp o ner och över gamla E6:an, över en järnväg och sen till höger, uppför backen och sen grusvägen ner till vänster och då är ni framme!

Men var var vi?

Gjorde det någon skillnad?

Inte emotionellt.

Inte tidsmässigt.

Inte direkt oroande då.

Men när man blir tillfrågad var vi hade tillbringat en kort stund av sommaren 2017, och jag inte hade en aning.

Då blir man varse sin blinda tilltro till manicker.

Manicken, i detta fall en GPS, tog oss i lugn och ro från Lilla Skuggansväg 63 till Mjölkeröd 107.

O inte visste vi var vi va!

Ganska härligt, upplevelsefyllt och lite skrämmande.

Men hur många gånger kan Du säga!

Jag vet precis var jag är!

Finns det  något tryggare än söndagmiddagar?

Nära och kära, Friends, Fools and Family.

Helgen är över.

Veckan skall börja.

För nästan alla!

Vi som sågs ikväll, vi skulle alla göra något på måndagen.

Alla skulle vi helst ta hand om oss själva, och vårt liv.

Gör ni det på söndagskvällar?

Funderar över hur ni bästa tar hand om ER.

LIVET.

Och vad som händer hela tiden.

Det är lätt att man glömmer bort.

Vad som vi inte får glömma.

Hur vi mår, hur vi har det, vår del av det som händer, och om vi kan göra det bra.

Eller kanske bättre.

Den tanken kanske skall passera varje kväll när vi somnar.

Mår vi bra?

Vill jag må bättre?

Hur skall jag påverka det?

Kan låta otroligt enfaldigt.

Men en söndagmiddag, kan ge oss alla ork, stamina, courage, kärlek och vilja.

Att ta hand om oss själva.

För att sen vara kapabla att  ta hand om allting omkring oss.

Family, Friends and all the Fools we Love!

När man då känner sig mer färdig, beredd, på spåret.

Det är då man ordnar, bjuder upp till nästa söndagmiddag.