Senaste inläggen

Av Sussi - 17 december 2019 10:34

Varje morgon, lunch, eftermiddag och kväll går jag och min Kompis i parken.

Då min man och jag lever i ett PK äktenskap (älskar det nya ordet som alla slänger sig med, varje sig det är PK eller inte) går vi ut och promenerar Kompis ungefär varannan gång.

Eller som fotbolls spelaren Bosse Larsson sa, 70/70. Om Ni fattar. (Återkommer med annan blogg och förklarar)


När jag och Kompis, som är en liten pudel Madam, kommer ned i parken  börjar dansen.


Först kommer Dogwalkern med den ena Cao da serra de aires. En Portugisisk ENORM hund.

Den äldre är ljusbeige, och unghunden är mörkbrun. Dom är enorma och kan inte gå i koppel. Vi har nu efter ett antal år bestämt oss för att inte mötas. Mest för att Dogwalkern inte skall få någon sorts nack/skulder fraktur när 100 kg lurvhund kommer farandes för att äta på/pussa på/hångla med/ mig/ kompis?? 

Då tar Kompis och jag typ ett Cha Cha Cha steg snett neråt vänster i parken, och promenerar lugnt vidare, under tiden Dogwalkern hänger som en trasa i kopplet på väg till en annan del av parken.


Och tiita där kommer damen bärandes på sin Shih Tzu. En av dom har bestämt sig för att hunden inte kan gå, så den bärs fram till parken, där den med stor glädje och frenesi och mattes otroliga oro börjar fara rundor

Runt dom tar vi några snabba Valsrundor för att iinte snubba eller störa.


Sen kommer killen med blandrasen. Okopplad, Oklar, Osorterad. Börjar Omedelbart fara runt Kompis med en Ouppfostad hanhunds frenesi. Varje gång utspelar sig följande dans. Liksom en Jenka. Husse tar ett steg fram för att försöka fånga, ett steg bak för att svara i mobilen och sen tre steg fram för att försöka fånga igen. Och alltid utspelar sig samma konversation:

Husse. - Is she on Heat?

Jag.     - No, you are on the Phone!


Sen har vi lite väluppfostrade Labradorer som inte blir uppbjudna, för dom dansar en egen Slowfox med sin matte. 

Sen har vi några utsläppta slynglar, som bara vägrar att dansa överhuvudtaget, och bara springer planslöst omkring.

Sen har vi de gamle hundarna som bara ligger i solen och njuter och tittar på, hur det är att vara ung, och kunna dansa.


Dom flesta som kommer med hundarna till parken, lär sig dansprogrammet ganska snart. 

Om Du dansar några steg dit, så tar jag några steg hit.

Det är inga komplicerade turer, så det går fort att bli uppbjuden.

Ja alltihopa är som en blandning av en Menuett eller Kadrilj.


Men den som utmärker sig mest är min Svenske gode vän med sin Ridgeback, och en pudelblandning, dom håller sig till sitt svenska ursprung trogen och kör lite SlängPolska runt fontänen. 


Då känns det tryggt i Parken. 

Med lite vanlig nig och kuta runt dans.  

Nästan som i Sverige









Av Sussi - 11 juli 2019 12:02

I morse hände det.

I hallen i vårt hus Söderbo, låg det en helt utmattade Humla, och bara väntade på att troligtvis dö.

Vilken tur att jag kom.

Av någon outgrundlig anledning, hade jag några dagar innan läst om varför bin och humlor plötsligt bara landar, och är helt slut och inte flyger därifrån.

Dom har glömt att dricka. Eller så har dom inte hunnit!!

Jag kan se till mig själv. och förstå bägge förklaringarna!!


I min läsövning hade jag även förstått hur man skulle bjuda en humla på dryck.

En sked med lite honung och vatten skall serveras, och sen hoppas man att allt löser sig.


JAA

Det fungerar.

Lite honung och vatten på en sked, och sen serverar man den framför Humlan.

Vad hände??

Den drack och den drack! 

Det blev till och med Hummel snabelmärken i honungen!!

Sen skakade den lite på sig och burrade till med vingarna!

Åh så bara flög den iväg med en rasande fart!


Nu har jag serverat Go dricka till alla möjliga i mitt hus och hem.

Familj, vänner, gäster, hundar, katter, hästar, höns, ankor, en fladdermus för några år sedan, som också inte hunnit dricka.

Det är ju lätt hänt för oss alla. Att man bara inte hinner och kommer ihåg.


Så alla som känner sig törstiga så kom bara kom. 

 Så bjuder jag på Godricka!!

Av Sussi - 19 maj 2019 14:07

Zagal åkte till Angelique Hoffman igår.

Han skall stanna där till i September.

Om han inte blir såld.

Men det blir han nog.

Va trist.

Men någonstans måste man ju börja.

När livet kommer att ändras.

Och det är nästan alltid djuren som gör att förändringarna börjar.


Nu åkte Zigge Plopp igår.

Min bästa vän och den som har hållt mig sysselsatt både i huvudet och kroppen i 5 år. 

Vad roligt och oroligt vi har haft det.

Nästan varje dag.


Dagar då man svävat på moln och trodde att man kunde ta ner alla stjärnor.

Dagar då man undrar varför man har häst och rider.


Varje dag när han har hört mig och gnäggat vid bara åsynen.

Dagar då han stått inne i boxen och piaffat av ren upphetsning att vi snart skall ut och rida.

Dagar då utsläppet i hagen var helt galet underbart, så all uppfostran och sans släpptes i grindhålet.

Dagar då han ville föja med hem i fickan.

Dagar då massage på den kittliga Lusitano kroppen inte var möjlig, innan övertalningen hade passetrat alla ¨jagvillinte¨stadier till ÅÅÅÅÅ vad skönt.

Dagar av alla slag som jag kommer att sakna.

Oändligt.


Men varför?


Ja, att ta en Lussebulle (Lusitano, Portugals hästras) som är av gammal boskaps och tjurfäktarstam, som levt i värme och varm sol i hela sitt liv.

Som tycker vanligt hö är äckligt och undrar när resterna av den klippta rossnåret kommer tillbaka på menyn.

Som har haft skor bara på sina framfötter, bara för att han varit ¨fin¨ häst, och barfota bak.

Som tycker täcken är ett otäckt påfund av över beskyddande matte.

Hur skulle Zagal kunna klara iskyla, lera, tjocka täcken, och skor med broddar på alla 4 fötterna.

Inge bra tror jag.

Så det är Därfär.


Så ledsen och glad låter jag min bästa Lusse i hela världen gå ut och leta efter en ny matte.

Det kommer att bli bra.

Zagal gör en till en bra person.

Och han ger oss minnen för livet.


It was ment to be, som Miguel sa, när han hämtades.

Mitt hjärta blöder.



Av Sussi - 25 mars 2019 09:06

Så blev det söndag morgon.

Igen.

Inte värre än någon annan söndagmorgon.

Nog bättre.

Solen skiner, det är varmt ute, träningsvärk efter golfen igår.


Då flyger  en papegoja förbi utanför vårt fönster.

OJ OJ

Vad drack jag igår?

Stämmer det frågan man får av ALLA vänner:

- Det enda Ni gör är väl att dricka drinkar och massa vin!


Nä, jag dricker inte så mycket.

Har aldrig direkt gulpat i min av någon sort.

Absoluit inte nykterist.

Tycker inte att jag behöver vara det.


Då flyger nästa papegoja förbi.

OJ OJ


Kan man ha en minneslucka efter ett glas vin?


Men ack nej.

Vi har vår!

Och våra Papegojor svärmar.

Dom är vilda!

Och dom bor i trädet mittemot vårt hus.


-Vadå vilda papegojor??


Jamen någonstans ifrån måste ju även Papegojor komma ifrån.

Bland annat härifrån.


Det finns många vilda Papegojor här omkring.

Plötsligt ser man dom allihopa.


Jag älskar Papegojor!

Blir mellan varven kallad eller kallar mig själv för en.

Speciellt en söndag morgon!

YR?

Av Sussi - 24 februari 2019 11:39

Sitter vid frukostbordet och slötittar på hur vädret skall bli.

Slötittar för att jag kan ju inte göra så mycket åt vädret, utan mera att jag kan lägga upp en plan i vilken ordning jag ska göra saker.

Det är då det händer!


We can't find your location

står det på YR's hemsida när jag öppnar upp deras app.


Ja, jag kan ju ha viss förståelse för att vissa appar på datorn i min värld har svårt, på gränsen till omöjligt, att hänga med var jag/vi är. 

Men nu är vi faktiskt här!!

Här har jag varit massor med gånger i livet.

Snarare, jag ÄLSKAR att vara här.

Vi är i Torekov!


Hur exotiskt och konstigt kan det vara?

Hallå!

Jag hade ju till och med fast lina hit, (fast telefon alltså) tills för några år sedan.

Å ändå det inte en känd plats.


Men vad gör det?

Med tanke på att den senaste månaden har vi varit i Frankfurt, Buenos Aires, Cordoba, Mendoza, Santiago de Chile, Valpairaiso, Sao Paolo, Zurich, Estoril, så förstår jag så väl att Y.R inte har möjlighet att hänga med.


Undrar om jag hänger med?

Eller blir man lite YR av hela alltihopat??

Av Sussi - 28 oktober 2018 09:19

Man går i Stockholm.

Oavsett vart och varför.


Man går fort, för att inte bli översprungen.

Man går långt, för det går snabbare än att åka.

Man går på restaurang, för man äter inte hemma.

Man går och hämtar bilen, för den står i en annan stadsdel, för alla parkeringsplatser är borttagna.

Man går med hjälm och rustning för att inte bli sönderslagen, om man blir överkörd av en cyklist.

Man går ner i vikt, för man skubbar omkring som en tok.

Man går hit.

Man går dit.

Man går på begravning   för det är därför jag är här.


Nu går det inte längre, så nu åker jag hem.






Av Sussi - 24 juli 2018 12:20

Jag har en klocka i badrumsfönstret. Den står på 20 i 11.

Eller om man vill 10 o 40.

Kanske beroende på omständighet.


Jag har kommit på att det är de perfekta tiderna på dygnet.


När jag står på morgonen/förmiddagn och borstar tänderna, och jag sneglar upp på klockan, och den är 10 o 40.  Då känns det helt underbart.

Jag har inte behövt stressa för att hinna till någon förutbestämd tid, jag har hunnit sova så mycket som jag velat, jag har ätit en lång och ljuvlig frukost, Prinsen och jag har hunnit diskutera de mest O eller väsentliga sakerna.


Och till kvällen är det alldeles lagom att borsta tänder 20 i 11.

Lagom lång tid att ligga i sängen och läsa, mysa och sen bara somna i god tid, så att alla vackra drömmar som skall passera får den tid som de behöver.


Men vadå? Vad ere för fel på din klocka?

Fungerar den inte?

Laga den da'ra!


Det är mycket enkelt åtgärdat.

Jag behöver bara sätta i batteriet!

Så fungerar den utmärkt.


Det är bara så skönt, när vi alla lever efter ett uppgjort livs schema, att lura själen lite granna, och uppmuntra den att allt är i rätt tid.

Det är klart att jag står där i badrummet yrvaken  kl 6.30 för att ha ett möte eller avfärd senast kl 7.

Det är klart att jag snubblar över tänderna med tandborsten och  rullar i säng mitt i natten, efter något urkul.


Men själen mår bra.

Jag mår bra.

Och Tiden är vad den är.


Av Sussi - 3 juni 2018 14:56

Plötstligt satt jag där med läsglasögon.

Jag som ju alltid sett så bra.

Åtminstone när jag har velat.  

Att jag har sett dubbelt på långt håll, det vet jag ju, sen jag trillade av en häst 1973, och slog i huvudet.

Men har aldrig känt det som ett problem!

The more the merrier!


Å så var jag då hos min ursnygga optiker/läkare här i Estoril.

Snygg även på kort håll!!

Ser det även ut läsglasögon!


I alla fall.

Efter stor undersökning tittar han lite intresserat på mig och konstaterar att det är förändringar.

- Donna Suzanne, Du har fått grå starr!

Fast på utrikiska förståss.


Va! Har jag gått o blitt ett blindstyre?

Vad gör jag nu?

Nya glasögon!


Nej! 

Svarar snyggingen och även äldre och luttrade kompisar.

Det är bara att operera!

Dom berättar för mig håresande historier som:

- Jag gjorde det. Tog bägge ögonen på en gång.Var lätt som en plätt!!

 

Försök inte med mig VA!

Finns det tillräckligt med grogg att hälla i mig!

Bästa hörlurarna så att jag inte hör vad dom säger!

Bedövningsmedel så att jag inte känner.

Typ alltså!

Kan dom där med kniven göra det på mig utan att jag märker det??

Är det ett krav man kan ställa??


Eller kommer den dagen om ett tag, då jag inte ser klart längre?

Om man inte då ser klart, kan man då tänka klart?

Kan man inte tänka klart, då går ju allt åt pipsvängen.


Så jag kommer att med klappande hjärta och skallrande tänder undersöka mig nu i sommar.

I Sverige.

Törs inte diskutera min gröna ögon på annat språk.

Man är ju inte blåögd! Om Ni fattar.


Jag hör ju fortfarande förfärande bra.

Minnet är ännu bättre.



 

Presentation


Jag vet att vad som helst kan hända när som helst.

Det är därför jag är helt lugn.

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards