Jag har många vänner.

Utav alla mina vänner, finns två mycket betydelsefulla personer.

De är inte mina allra närmsta vänner.

Men de är dom som har ändrat mitt liv, totalt.

Jag tror inte att Marie Louise och Magnus visste vad det skulle leda till, den där dagen för snart 8 år sedan, när de kom för att hälsa på, hemma på min gård, Nr 1, i Veberöd, Skåne.

De hade just varit i Butan, och vandrat och upplevt.

På sina vandringar hittade de en present som de trodde skulle passa mig

Det var tre delar av ett snöre som skulle ge bäraren en välsignelse av Buddha, och som Marie Louise sa,

-       De hade bett munken om att be en bön, för mig, för varje snöre. Och under tiden munken bad, knöt han en ordentlig knut i mitten på varje av de tre snörena.

Jag förstod ingenting, av vad dessa snören var, vad de skulle leda till, och vilken kraft de hade.

Ett snöre var gult med en knut.

Ett snöre var rött med en knut.

Ett snöre var orange med en knut.

Magnus (den inbitne seglaren!) knöt fast alla snörena runt min högra handled. Nån form av kärringknut var det absolut inte utan mera en häststek. Knopen skulle ju inte gå upp.

Och jag kunde ju inte låta bli att fråga:

Men vilka böner bad Ni att Munken skulle be till, om och för mig??

-       Det skulle inte jag bekymra mig om.

-        Jag fick ABSOLUT inte på villkorsvis ta av snörena själv, och när de trillade av, så skulle jag förstå vad bönen innehöll.

Så glatt med mina färgglada handledsband, stormade jag vidare fram i livet.

Sålde efter ett kort tag min gård/mitt hem/min dröm.

Fick bröstcancer.

Flyttade till Stockholm.

Och under hela resan var jag singel.

Tittade varje dag, ibland flera gånger per dag på mina färgglada handledssnören och undrade när de skulle trilla av, och vad som då skulle hända.

Det var en sån trygghet att ha dem på handleden.

För jag visste att allt kunde hända när dom fanns, och att det skulle bli så bra.

En fantasi, men en underbar tanke för själen, hjärtat och hjärnan i en brytningstid.

(Innan min bröstcancer operation hade jag ett högljutt, lätt hög av alla glad mediciner, diskussion med operations sköterskan att vad hon än gjorde fick hon inte röra eller ta av mina snören före eller under operationen. Vad skulle då kunna hända???)

Ingenting hände, och snörena satt där och var färgglada.

Så mötte jag min Prins september 2010.

Säkert två år efter att jag hade fått mina vackra band fastknutna.

Som vanligt frågades det om mitt udda armband på höger handled, och jag förklarade noggrant, att den dagen de gick av (vilket jag då trodde skulle vara proceduren) så skulle bönerna/önskningarna gå i uppfyllelse.

Hå hå ja ja.

Vaknar efter att ha sovit hos Prinsen en av de första nätterna, i hans hem.

Känner att det är så knöligt i sängen, på ett annorlunda sätt (ja jag vet, jag är en prinsessa på ärten)

Hoppar upp ur sängen med ett glatt tjoho!!

Det gula snöret hade knutit upp sig.

Och jag hade ju hittat min Prins.

Vad härligt.

Jag undrar vad som händer sen!

Det tog lång tid.

Jag och mina böneband har varit på frack kalas, smoking kalas, bröllop, begravning, konfirmation, dop, middagar, och alla möjliga tjohej. Levt ett vanligt familjeliv, gjort ovanliga saker, kuliga resor, städat. solat, badat, ridit, duschat, ja levt ett helt normalt liv.

Till februari 2013, VI är på resa, och bor på Hotell Oriental i Bangkok.

Jag har just duschat och står och torkar av mig inne i badrummet.

Framför mina ögon knyts det röda bandet upp, långsamt och säkert och trillar mot golvet.

Jag får tag i det i luften och med ett nytt Tjoho, rusar jag ut i sovrummet till min Prins.

Som ler och plötsligt börjar se hemlighetsfull ut.

På kvällen, på Banyan Tree Hotels fantastiska Roof Top restaurant, friar Prinsen till mig.

Jag sa självklart JA!

Heerje, nu skulle jag ju till och med bli gift!!

Bring in the Champagne!

Tänk vad en önskan/bön kan göra!

Då var det bara det oranga bandet kvar.

Ensam på min arm.

Jag trodde att den skulle trilla av den dagen jag blev friskförklarad från min cancer.

Men ack nej, den satt kvar, flera år efter att jag blev frisk.

Vad önskade dom mig mer?

Så ligger jag och sover i mitt gamla hus på Djurgården.

Mitt första riktiga hem som vuxen, som nu bebos av syster med familj.

Och där, knyter sig det sista bandet upp sig.

Det oranga bandet.

Vad härligt att det hände i mitt gamla hem.

Och jag förstod direkt vad den sista önskan/bönen var.

Vi hade nu äntligen flyttat klart.

Här i vårt liv.

Vår flytt, och var vi ska bocirkus, hade varit osannolik sen 2011.

Men nu äntligen hade jag funnit ett riktigt hem, en plats för min bopåle.

Vad Ni inte vet, är att ingen av band/snörena har gått av.

Alla har knutit upp sig.

Och de har alla knutit upp sig i den knut som Munken gjorde 2008.

Och sen har de alla sakta lämnat mig.

Aldrig, utan att jag har märkt det direkt.

Inget har trillat av och försvunnit.

Det är bara det sista bandet jag har sparat.

För att komma ihåg, vad tre färgglada band ändra ett liv.

Tack snälla Marie Louise & Magnus för hjälpen.

Det här kunde ni nog aldrig tro, att det skulle hända.

Men det vet vi alla, att det har det gjort!

Och jag är Er för alltid oerhört glad och tacksam.

Vi ses när vi råkas.

Kram

Band och Snörlösa Sussi

är den första dagen på resten av mitt/ditt liv.

Som om jag inte visste det.

Ska man göra något speciellt åt det??

Ska jag ut på en mission? Rädda övergivna hundar eller ensamma människor?

Nä, den första dagen på resten av mitt liv kommer jag att vara lite egoistisk.

Eller inte.

Jag skall börja idag, med att ta hand om mig själv.

Resan sen den här bloggen börjades skrivas, för snart 7 år sedan, har varit lite,  jag tror man kan kalla den ¨annorlunda¨.

Jag skall börja med att  inte göra allt jag måste, för att allt annat skall kunna hända.

Nu skall jag göra något för mig själv. 

För dom flesta av Er är det här nog vardagsmat, men inte för mig.

Jag skall åter börja ta hand om mig och bli stark! (Hallå! Du har väl alltid varit så där himla stark!  Säg inte det Säg inte det!)

Jag har blivit medlem på ett gym och idag skall jag träffa MIN personliga tränare. (Hallå! Det har väl alla människor! Säg inte det Säg inte det!)

Att sova och bara drömma vackra drömmar (Halllå! det kan Du väl inte bestämma!  Säg inte det Säg inte det!)

Äntligen skall jag bara äta vitaminer och inga mediciner, typ. (Hallå! Vad har du ätit för mediciner? Jag har ätit nästan allt gift, som ett apotek kan leverera, men nu är det slut. Så det så)

Varför tog det så lång tid som sju år, typ?

Ibland tar det så långt tid.

Innan man räknas som frisk från det som var.

Innan allt faller på plats.

Innan man får styrka att ta tillbaka styrkan.

Innan man har lust.

Så idag är första dagen på resten av mitt liv, att göra bara det som jag har lust till.

Jag tror jag tar hunden och åker till stallet nu. 

Men innan dess ger jag Prinsen en puss.

För jag har lust.

Den första dagen av resten av mitt liv.

Jag fick en varm sjal i julklapp.

Alla i Portugal går med sjalar, mest hela tiden, för att alla tycker att det är kallt här.

Blir det för varmt, så är det ju snyggt, och lätt, att svepa av sig sjalen.

Den här sjalen är leopardfärgad.

Är det ett ålderstecken?

Jag har aldrig i mitt liv, på fullt allvar gått omkring med några kläder på mig, som varit djurmönstrat.

Oavsett vad modet har dikterat.

(Lite ljug, jag hade ett par leopardfärgade tights på en maskerad en gång, kom inte ihåg temat!Kan det ha varit Bad Taste?)

Jag tycker att min leopardfärgade sjal är ursnygg!

Svepte på mig den igår, när vi skulle iväg på famös middag med våra ungdomsvänner.

Är det ett ålderstecken när man går på middag med sina ungdomsvänner?

Dom är ju dock bara i trettioårsåldern (30!).

Men jag har aldrig tänkt så innan, för jag har ju bara så himla kul med dom.

Jag har aldrig funderat på att de är så mycket yngre, så jag kunde vara mamma till dem.

Jag tror att jag kommer att dansa på borden innan dom hinner upp.

Är det ett ålderstecken när man skall gå bort på famös middag, och tupperar håret?

Jag har aldrig tupperat håret innan, förutom som innan, då jag varit på väg på maskerad!

Är det ett ålderstecken när man klär sig och tror sig leva i en maskerad??

Att det inte längre skulle passa med ett par korta shorts, knästrumpor, i 12 centimeters höga boots?

Om jag skulle klä mig så, då skulle nog omgivningen vara övetygad om att jag skulle på maskerad.

Med temat:  Kort, tight och urringat. Eller kanske Var det bättre förr?

- Alltså det är så himla konstigt, men varje gång jag sprayar hårspray i håret, så får jag ont i huvudet.Jag tycker det är så himla märkligt!Jag kanske är allergisk mot hårspray?Det är ju massa konstiga grejor o kemikalier i det, som gör att håret håller sig snyggt, en hel kalas middag, festkväll, party natt! Känns urläskigt att det funkar så!

Men hallå!

Frun har aldrig kommit på sambandet med hårspray, party, kalas middag, festkväll etc etc?

Frun har aldrig funderat på att det oftast i samband med dessa situationer, intages alkholhaltiga drycker?

Frun har aldrig tänkt på att det inte är själva hårsprayet som är orsaken till huvud värken, trots att frun sprayar det på huvudet?

Frun får nog allt ta sig en ny funderare på detta, och kanske komma fram till slutsatsen, att det som hälls ner i munnen, som sitter på huvudet, kan vara orsaken! Inte det som sprayas på utsidan.

Ja, det fattar väl jag med, eller snarare jag kom på det galna sambandet när jag vaknade imorse, efter en urkul, skrattandes, omtumlandes, babblandes, vinsurplandes, sushi middag, med nära kära vänner, igår kväll.

Men jag skall bli blondare i veckan, och jobbar på min nya image.

Ni vet

Blonds have more fun!

Det beror nog på deras slutledningsförmågor!

Jag känner mig ungefär som om jag pluggade på Univeristetet i Lund, och skall flytta.

Över till nästa sjyssta studentlya.

Då ringde man sina bästa kompisar och bad dom hjälpa till.

Med löfte om en tung middag med massa Parador, till köttfärsgruytan. (Billigast på AG Favör i Staffanstorp! Fläskköttfärsen alltså!)

Åh så kom kompisarna och kånkade.

En halvdöd Yuccapalm i kruka.

4 nästan hela Duralexglas.

Lite lakan i rött och orange.

Ja, de bar över hela livet till andra sidan gatan.

Nu skall vi också bara flytta till andra sidan gatan.

Åh jag försöker få min man att förstå att Yuccapalmsflytttiden är förbi.

Men det går inte.

Han är överlyckligt över att få bära, sak för sak över gatan.

Jaa, som tur är så flyttar vi bara till andra sidan gatan.

Men det är många saker, som skall flyttas, efter 40 års samlande, efter senaste underbara minnet från flytten från en studentlya.

Och det kommer att gå så bra.

Vi tar våra stora SUVar och Stora Kombibilen av tysk kvalite och fyller med  med allt lösgods.

Kör från ett garage till ett annat, och byter en hiss med en annan.

Tar våra bästa byggmästarkompis och hans personal, som får lyfta allt tungt.

Och plötsligt är vi hemma i vårt nya hem.

Men jag måste erkänna en sak.

Jag saknar banan lådorna, som man snodde på ICA.

Det känns inte som en riktigt hemmagjord flytt, om jag inte får packa mina otända block ljus, värmeljus, ljuslyktor och annat mys i en bananlåda.

Finns det bananlådor nuförtiden?

#spotify

ps här kommer texten till Monicas låt, om ni inte får upp den på Spotify!

Den är ljuvlig!!

Ooohh, vad en liten gumman kan gno.

Oooh, vad en liten gumma kan gno.

Jämt och nu, är alltid trötta.

Vi står i, fast vi är nötta.

Man får stå på, om man ska få det som man helst vill ha det.

Ooooh, vad en liten gumma kan gno.

Vill du nå't, får du inte ligga och bara glo.

Va som jag, va pigg och vaken och håll igång, och gnugga staken,

för ooohh, vad en liten gumma kan gno.

dfsfs om nå't ska hända, gör nånting, för vill du ända till __________

så får du sikta på ett bryn i skogen,

ooohh, vad en liten gumma kan gno.

Vill du nå't, får du inte ligga och bara glo.

Va som jag, häng med i svängen och somna sen, så nöjd i sängen,

för oooh, vad en liten gumma kan gno.

Nu är jag igång igen.

Packar lådor för flytt på tisdag till nya hemmet.

Städfirman kör med 8 personer i nya våningen idag. (talade utmärkt kropps, handviftnings och portugisiska språket för att berätta hur jag ville ha det)

Till Ikea för att köpa det där som man bara måste ha för att kunna flytta in? VADDÅÅ??

Promenerat hunden.

Skall skena förbi hästen.

¨Lever på kärlek och franska bröd¨, har inte tid att laga mat, knappt äta mat.

Det skall bli skönt när det är klart.

Men j-klar vad skoj det är.

DET ÄR NU DET HÄNDER.

Då mår jag som bäst.

Igår svepte jag förbi hårfrissan, höll in magen, slängde på mig något häftigt.

Och sen åkte vi in till Lissabon.

Till Ambassaden.

Vi var bjudna, på ett sent återbud på middag, som dagen därpå skulle fortsätta med fågeljakt i Algarve. för Prinsen och Kungen, men absolut inte jag, 

- Vem var det som var tvungen att lämna sent återbud? 

- Min allra bästa storebror. Han hade blivit förkyld, och för män är det overkligt obehagligt. Inte möjligt att åka iväg på äventyr till södra Europa. Men då ställer Prinsen och jag upp, på en kvarts varsel.

På middagen var det 10 män och två kvinnor.

Galet kul fördelning.

Ambassadören var den ena kvinna och den andra var jag.

Ja, vi var uppvaktade, av alla, och av Prinsen och Kungen.

- Vilken kung?

- En av dom, som det är kul att hänga med. Finns ju många att välja mellan, men den här gången var det på riktigt.

- Åh Prinsen? Vem var det?

- I mitt liv finns det bara en Prins på riktigt. Han är bättre än alla Kungar, Knektar och alla Ess, som man har mött. Så det kommer aldrig att bli en ny variant, på filmen Kungen och jag. Jag har ju min Prins.

Idag blev vi brädade, lite i alla fall.

Jag har all förståelse.

Hon var hälften så gammal, dubbelt så snygg.

På håll.

Jag ser inte så bra på långt håll.

Men min Kompis Pudeln räddade vår ära.

Vadå?

Vad hände?

En av våra hundkompisar i Casino parken är en 29 årig svensk hockeymålvakt, som spelat i NHL. Frågor på det?

Han och hans hustru har en Jack Russel hane, som är dryga halvåret, och helt galen!

När jag imorse gick med Pudeln i Parken, såg jag honom på långt håll.

Men ack nej, inte hade han tid med oss. Hussen alltså.

Men Jack Russeln hade.

Han slängde sig platt på marken när han såg sin älsklingsblondin, Kompis.

Hussen slet och drog i sin Jack Russel, för att kunna hålla jämna steg med sin nyfunns ursnygga Portugisiska.

Snyggan promenerade med en stor lös labrador hane.

Konverserande med hussen.

Åh då kommer vi, och håller på att förstöra alltihopa.

Han tänkte nog:

- Åh herre je, här kommer tanten med Pudeln.

Tanten som anföll från yttre rymden för några veckor sedan i parken, och pratade på om ditten och datten, och till och med kom med det absoluta galna förslaget att vi kunde spela golf tillsammans någon dag. Jag NHL målvakten, hon Pudel tanten?

Hur tänker hon?

Tanten hade absolut druckit ett glas vin till lördagslunchen, då hon utan anledning berättade att hon hade tillbringat den med sin roligaste, galnaste underbara golftränare från Sverige.

Pudeltanter kanske är tokiga???

Bäst vi sätter fart härifrån.

Då börjar min underbara Kompis att tjoa till sin Jack Russel kompis, som då med en terriers envishet lägger sig platt på magen och vägrar, trots uppmuntrande ryck i kopplet av sin husse, som känner att snyggan är på väg bort.

Då kapitulerar tuff husse, för att inte tappa tempo, och sveper upp sin kära Jack Russel från marken, och håller honom krampaktigt i famnen och försvinner bortåt.

Vi, Kompis och jag, kunde då med ett fnitter konstatera.

Det är lätt att välja bort en Tant med en Pudel.

Men om dom visste vad dom missar!!!