Idag har jag fått en ny kompis.

Eller man kanske inte kan kalla en bil en kompis.

Jag gör det ändå.

Speciellt om man, som jag är, är så beroende av bilen.

Hur skulle jag annars göra?

Det är en annan blogg.

Idag skulle jag i alla fall säga Hejdå! till min gamla.

Jag har trott väldigt länge att jag aldrig skulle göra slut med just den bilen.

Den har burit runt mig i 3 år.

Inte direkt de mest händelsefattiga åren i mitt liv.

Kort resumé på 3 år:

Först blev jag själv.

Sen tog det över ett halvår att komma på rätt köl, eller så.

Sen hade jag lite hästar som tävlade i Falsterbo.

Sen köpte jag Skumpa.

Sen tävlades det i Breeders o andra kul hästtävlingar här och borta.

Sen blev Betty (mamma till Kraka och Windy) ängel.

Sen ordnade jag till ett boende på Skeppargatan.

Sen började jag spela golf i Wittsjö.

Sen hade jag nån häst eller så som tävlade i Falsterbo.

Sen sålde jag Nr 1.

Sen flyttade Windy till Nr 1.

Sen köpte jag hus på Lidingö.

Sen fick jag bröstcancer.

Sen reparerade jag hus på Lidingö.

Sen tävlades det i Breeders.

Sen dog Skumpa.

Sen reparerades jag på sjukhuset.

Sen spelade jag golf.

Sen tävlade en häst i Falsterbo.

Sen flyttade jag till Lidingö

Sen träffade jag Prinsen.

Sen blev jag friskförklarad!

Därmellan har jag farit som ett Jehu upp och ner, fram och tillbaks mellan alla dessa händelser.

När Prinsen satt sig i den gamla bilen, och skulle köra första gången, började batterilampan lysa ilsket varnande rött.

Han var som vanligt helt cool, och tyckte inte att det var något att vara orolig för.

Själv såg jag det som ett omen, att nu lilla gumman, nu skall du allt se till att ditt nya liv, får fara omkring, i lyckliga cirklar, på fyra nya däck.

Och nu är den här.

Med sollucka!

Back kamera!

Och inbyggd GPS.

Alla mina bilar lär sig ju att hitta hem, och till mina favoritplatser efter ett tag.

Den här har lärt sig det direkt.

Och i.o.m att det inte är en svensk bil, så är det varken LillBabs eller nån beskäftig svensk tant som ger mig vägbeskrivningen.

Utan nu är det en ljuv engelsk röst som vid varje vägdirektiv, börjar sin uppmaning med

PLEASE!

Så nu PLEASE!

Har mitt nya liv börjat på allvar.

Min Landå kommer inte längre bli pumpa, inte ens klockan tolv.

Och Prinsen får köra omkring precis hur mycket som helst.

Med mig i passagerarsätet.

Byt liv.nu

 

Pippi

1 december 2010 00:01

Mmm... Det där med resumé på några år är aldrig fel,speciellt inte om det hela är mer eller mindre som ett filmmanus. En sån film man vill se med ett lyckligt slut fast man fällde några tårar någonstans i mitten.
Vi hoppas på sången de spelar när filmen är slut...

Sussi

2 december 2010 08:53

Ja, typ Come away with me tonight! Eller varför inte When you tell the world your mine!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Man träffar en själsfrände. Man blir helt galen I den personen.     Det är bara så kul och underbart. Vill ses, umgås, prata hänga allt som oftast. Bara vara där och göra saker tehopa.   Så går det en tid. Man blir helt galen PÅ den persone...

Alternativ användning!    Äntligen kan man använda bastun till det som nästan alla använder sin bastu till. Förråd. Fattar Ni hur mycket pengar man tjänar!   Shurgard och Co släng er i väggen. Alla abonemang blir uppsagda. Hyres pengarn...

Hur många Olssons kan man ha i sin närhet. Som man gillar. Allihopa. Finns det inga sura, tvära, kinkiga, inåtvända Olssons?   Dom stavar Olsons nästan likadant. Den stora skillnaden är hur många S som används. Men annars är det svårt att...

Vilken TUR!   Det är ju så man säger om någon, när det går bra, blir lycklig, hittar sin älskling, flyttar in i sitt älsklingsboende, blir kär i ett djur och får kärlek tillbaka, barnen som tillhör är snygga, duktiga och välartade, solen skiner p...

När tillfälle ges, ligger jag,  bakåtlutad i min solstol, och lapar sol. Ungefär som katter lapar grädde, för att uppehålla livet och livsandarna. Ger ungefär samma effekt. Ger oss människor överlevnad.   Man blir mätt på sol, värme och kärlek f...