Idag har jag fått en ny kompis.

Eller man kanske inte kan kalla en bil en kompis.

Jag gör det ändå.

Speciellt om man, som jag är, är så beroende av bilen.

Hur skulle jag annars göra?

Det är en annan blogg.

Idag skulle jag i alla fall säga Hejdå! till min gamla.

Jag har trott väldigt länge att jag aldrig skulle göra slut med just den bilen.

Den har burit runt mig i 3 år.

Inte direkt de mest händelsefattiga åren i mitt liv.

Kort resumé på 3 år:

Först blev jag själv.

Sen tog det över ett halvår att komma på rätt köl, eller så.

Sen hade jag lite hästar som tävlade i Falsterbo.

Sen köpte jag Skumpa.

Sen tävlades det i Breeders o andra kul hästtävlingar här och borta.

Sen blev Betty (mamma till Kraka och Windy) ängel.

Sen ordnade jag till ett boende på Skeppargatan.

Sen började jag spela golf i Wittsjö.

Sen hade jag nån häst eller så som tävlade i Falsterbo.

Sen sålde jag Nr 1.

Sen flyttade Windy till Nr 1.

Sen köpte jag hus på Lidingö.

Sen fick jag bröstcancer.

Sen reparerade jag hus på Lidingö.

Sen tävlades det i Breeders.

Sen dog Skumpa.

Sen reparerades jag på sjukhuset.

Sen spelade jag golf.

Sen tävlade en häst i Falsterbo.

Sen flyttade jag till Lidingö

Sen träffade jag Prinsen.

Sen blev jag friskförklarad!

Därmellan har jag farit som ett Jehu upp och ner, fram och tillbaks mellan alla dessa händelser.

När Prinsen satt sig i den gamla bilen, och skulle köra första gången, började batterilampan lysa ilsket varnande rött.

Han var som vanligt helt cool, och tyckte inte att det var något att vara orolig för.

Själv såg jag det som ett omen, att nu lilla gumman, nu skall du allt se till att ditt nya liv, får fara omkring, i lyckliga cirklar, på fyra nya däck.

Och nu är den här.

Med sollucka!

Back kamera!

Och inbyggd GPS.

Alla mina bilar lär sig ju att hitta hem, och till mina favoritplatser efter ett tag.

Den här har lärt sig det direkt.

Och i.o.m att det inte är en svensk bil, så är det varken LillBabs eller nån beskäftig svensk tant som ger mig vägbeskrivningen.

Utan nu är det en ljuv engelsk röst som vid varje vägdirektiv, börjar sin uppmaning med

PLEASE!

Så nu PLEASE!

Har mitt nya liv börjat på allvar.

Min Landå kommer inte längre bli pumpa, inte ens klockan tolv.

Och Prinsen får köra omkring precis hur mycket som helst.

Med mig i passagerarsätet.

Byt liv.nu