För ett år sedan ungefär, fick jag en bok av en av mina närmsta vänner.

Där stod det att vi skulle önska oss de saker som skulle hända oss i livet.

Och vi var tvungna att säga det högt, för att livet skulle kunna hänga med, och förstå vad vi ville.

När sen önskningarna gick i uppfyllelse (vilket var en självklarhet i boken) så skulle man vara så tacksam och varje dag säga Tack till allt som man fick uppleva.

Söndag eftermiddag kom hela min familj, med undantag av de som var på turné, på middag till mitt hus, Fort Knox (Lidingö).

De var bjudna av många anledningar.

Bland dem var att få träffa Min Prins.

Att få se hur jag bor, nu när det börjar bli ett fungerande hem (NÄ jag har inte packat upp allt, men det kommer att hända)

Och för att vi alla skall få träffa varandra bland alla de dagar som går, som kallas livet.

Halleluja moment!!!

Jag är så tacksam!!!

Hela dagen snodde vi runt som råttor, prinsen och jag och fixade allt som behövde fixas.

Det var hur kul som helst!!

Och det går bara inte dubbelt så fort när man är två. Det är miljoner gånger roligare än att ordna allt själv.

Ska det vara så här kul och lätt kommer vi leva med en ständig inbjudningslista.

Akta ER.

Åsså kom dom.

Ni som inte har träffat min familj, förstår inte vidden av att - Nu kommer dom - .

Som en av de trettielva syskon barnen så vist påpekade efter halva middagen:

- Det här är den enda släkten man får tinitus av!

Vi skrattar, babblar, tycker, diskuterar, slamrar till ofattbara höjder.

Lite småsmåbarn på köpet, sen är Brodincocktailsmeten klar.

När nästan alla hade gått, låg rester av gäster kvar i några soffor, och njöt och ljög om livet i allmänhet, och om verkligheten i synnerhet.

Sen fick jag  gå och lägga mig, utan att behöva lyfta ett finger, för Prinsen ordnade upp.

Jag är så glad att jag har en sån underbar tokig familj. 

Jag är så innerligt glad ända in i hjärteroten att jag och min Prins har träffats.

Jag är så nöjd att jag talade så högt förra vintern hur jag tyckte att livet skulle bli.

Jag är så glad!

TACK SNÄLLA!