Igår var jag på sjukhuset i Helsingborg.

Med tunn andning och med Prinsen vid min arm gick jag in genom huvudentren.

För att röntgas och träffa min doktor.

Domens dag var inne.

Första återbesök efter bröstcancer operationen förra året.

Jag hade mobiliserat all fell good som fanns att uppbringa i min kropp och själ.

Ville inte ens tänka på ett negativt besked.

Hjärnan och kroppen kunde inte förberedas på det beskedet, och hur jag skulle hantera det.

Första delen gick smärtfritt och fort.

 - Kläm till, så vi får bra bilder, så att jag vet, hur jag mår.

Eller hur gör man annars?

 - Ta en taskig och suddig bild och lev i ovisshet till nästa år??

NÄ. Inte min grej direkt.

Paus från mörkret (det är ärligt talat ett mörker därnere. Under marknivå, inte ett fönster.)

Vi åkte ner på stan och shoppade.

En ganska normal problemlösning för en mycket oroad tjej.

Shopping kan få nerver i kontroll, och fokus på annat, en stund.

Tillbaks till sjukhuset.

Underbart att ha en Prinsaxel att luta sig mot.

När modet ligger i stortå höjd.

Men som gammal tävlingsryttare, så vet man ju, att är man väl startanmäld, då går det inte att backa ur.

 - Hej Suzanne! sa doktorn.

Dig kommer jag ihåg.

Hur går det med medicinen?

Förresten Röntgen visade att allt verkar OK!

Jag skall bara känna också.

Ja, Suzanne,

Vi anser att Du är frisk!

Nu tycker jag att Ni skall åka och dricka Champange och njuta av livet!

Sa doktorn.

Hon är en klok person.

Fattar Ni.

Nu tillhör jag flertalet igen.

Jag tillhör dom som är friska.

Som det inte är nåt fel på.

Jag gjorde hopplaskutt hela vägen ut.

Jag kommer att göra hopplaskutt resten av livet.

Och vet ni vad egentligen det bästa är.

DET GICK FORT!

Att bli frisk.