Ibland är man så himla själv.

Då ser man knappt längre än näsan räcker.

Kompisar som man ringer, säger att de skall ringa tillbaka, för just då är de inte själva, och då har de inte tid, med en själv.

Åsså ringer dom aldrig.

Då blir man ännu mera själv.

Rent ensam.

Verkar ju inte klokt.

- Så mycket kompisar du har, så trevlig du är, så snygg som du är, så gästvänlig du är, sån social förmåga du har. Du är väl aldrig själv!!

Om de bara visste.

Man blir faktiskt sjuk.

Sällskapssjuk.

Som tur är har dom som har hand om allt i universum sett till att det alltid finns någon annan som också är själv.

Har man tur så krockar man per telefon eller så, så att man kan träffas på något vis.

För då kureras den lite.

Sällskapssjukan.

Jag tror att det finns bättre medicin och botemedel mot den sjukan i Stockholm. Eller inte?

I annat fall får jag väl öppna nån form av klinik mot sällskapssjuka.

Så vi alla slipper vara själva.

Utom när vi vill.