Först hände ingenting.

Tyckte jag.

Sen händer allt.

Tackade nej till huset på Lidingö.

Trist skulle vara länge.

Trodde jag.

Då ringer kompisarna, hej vill Du dela råvind med oss på braiga gatan i Stockholm. Nära Djurgården så att Du kan gå med hundarna och jag kan vara hundvakt hur mycket du vill och du kan bygga hur du vill och du kan göra terass och du kan ------

Och sen ringer nästa. Hittat bästa huset på Lidingö. Egen infart och ingen insyn och cykelavstånd och sånt där restaureringsobjekt som du vill ha men ingen sjöutsikt men häftigt läge..................

Och sen får jag ett brev från bostadsrättsföreningen som bråkar med mig och undrar om jag vill sitta i styrelsen,

Och sen ringer det braiga spekulanter och lägger ett bud på ena gården, så jag kanske säljer den,

Och sen har konkursdrabbade hyresgästen kronofogden på sig från flera håll, så att den lägenheten nog också blir tom,

Och sen har jag förhoppningsvis sålt en häst till,

Och sen får jag nog föl imorgon natt,

Och sen flyger jag upp till Stockholm imorgon för några timmar för att hinna se på råvinden, huset på Lidingö, och bli intervjuad till styrelsen, och sen flyger jag hem för att jag kanske får föl.

Om inte det här är Ketchupeffekt då får nån förklara den för mig.

Men varför är det aldrig nån som splattar ut för mycket senap??