hallå, hallå, hallå, upp i det blå, ja blå, ja blå.

Kände mig helt outspaced idag.

Var på väg att redan innan jag fått något gjort få upp farten i det som moder skeppet Enterprise kunde, i HYPER WARP.

Då hade jag inte ens kommit ur pyamasen.

Tunnelseende och sen telefonen, faxen och mailen tills allt glödde.

Papper flög, beslut fattades, väskor fylldes, kuvert slickades.

Nu j-lar skulle allt ske.

Helst innan jag skulle byta om och ta planet till Stockholm.

Blev nåt gjort.

Ja, det kändes som jag beamade mig till revisorn med deklarationen (men den gick trots allt med snigelposten), tankeöverföring till advokat och kronofogde, trådlös kontakt med bästa coachen Lolou W., sen drog jag upp i det blå.

Hela eftermiddagen var helt utomjordisk, allt var på toppen, av vattentornsberg och på vinden. Nära Stjärnorna.  Högt i det blå.

Men nog inget för mig.

Och innan jag fick flyga hem blev jag förhörd av valberedning till högsta ledningen i bostadsrättsföreningen.

Snacka om Star Wars! Förhöret leddes av som det kändes Darth Vader. Och när som helst skulle de göra vad som helst för att jag skulle erkänna allt.

Så då drog jag upp i det blå.

Uppe i det blå önskade jag bara att jag fick komma ner igen.

För det var ett föl på gång.

Det stod så skrivet i stjärnorna.

Att när det är som rörigast och bökigast och det känns som om livet ÄR stjärnornas krig.

Då landar jag i halmen med en alldeles ljuvlig fölunge.

Han skall heta Spångberg.

För det var den mest jordnära, vänliga , omtänksamma person som funnits i min närhet.

Jorden hallå, hallå, hallå.