När jag skulle skriva igår kväll hade datorn träningsvärk. Tror jag att det va.

Ingenting fungerade som det skulle.

Han (min datorn är en han, som vi alla vet) var seg, trött, ont i hårddisken, sett för mycket, ja kokt helt enkelt.

Inte ens musen ville.

Ja ja, Han har ju varit med mig överallt det senaste året, utom i Stockholm några timmar förra måndagen.

Det kanske inte räckte för en liten maskin, att vila bara en måndag eftermiddag.

Så nu var han nog på väg in i väggen, efter senaste äventyret.

Ni vet, packa, resa, nya kontakter.

Det tar på en dator.

Men det är ju så trist att lämna honom hemma.

Ni vet det där med sällskap och sånt.

Han gör att jag alltid känner mig i kontakt med verkligheten.

Så igår kväll när inget fungerade så bestämde vi oss.

Vi struntar i allt, stänger ner, lägger av och går och lägger oss.

Men nu är det en ny dag.

Och han slipper åtminstone hänga med till tandläkaren.

Lyckliga han.