Ibland känner man sig som Nalle Puh.

¨Fastän det är väldigt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som nästan är ännu bättre¨.

Så känner jag mig, ibland när telefonen ringer.

Speciellt när det är Prinsen.

Det är nästan så att jag låter några extra signaler gå fram, bara för att njuta.

Hi Hi, han ringer mig!! För en massa bra anledningar. WOW!

Men nu är det en sak som jag undrar över.

Och har undrat över väldigt länge.

Hur i helskotta hittar hans telefon min telefon!

Därute i Cyberspace, eller vad det nu heter.

Dom sitter ju inte ens fast i väggen!

Det finns inget snöre, eller björntråd mellan Gevaliakaffeburkarna!

Prinsen är kvar på andra sidan Atlanten.

Gick den stora gatan fram, tittade i häftiga butiker, och ringer då mig.

Som ligger i min säng i mitt sovrum, i världs ände (som de flesta tycker att Lidingö,Sticklinge är!)

Jag har en väldigt livlig fantasi, men jag kan inte ens föreställa mig hur det börjar.

30000000 miljarder små telefonceller/radiokommunikationsattacker/osynliga växeltanter/minitomtar som knyter ihop ledningar!

Hur f-n vet signalen, på bara några sekunder, att det skall ringa i just min telefon?

Med den ringsignalen som gör att jag vet, att det är Prinsen, som vill tala med JUST MIG!

Just nu kan jag fatta att Nokia har det jobbigt. Börjar man sin produktion med att göra gummistövlar, kanske det här t.o.m blev för mycket för dom. Eller så är de inte jordade, då alla står med de gamla gummistövlarna på, så mottagningen blev för dålig, för en uppdatering?

Själv har jag bestämt mig för att strunta i hur det fungerar.

Jag fattar ju egentligen inte hur det blir honung heller.

Ring Ring! Why don't you give me a call!!!!!!!