Skillnaden mellan Stress och Tristess är absolut hårfin.

Ni vet när allt är uppbokat, almenackan är fylld, och alla ringer samtidigt och vill veta.

Snacka om att stressa runt för att hinna allt som bara ska göras.

Så är allt uppklarat, fixat donat klart, talat med alla som har undrat.

Och då blir det absolut tyst i telefonen.

Hallå! Är telefonen på?

Varför ringer ingen?

Vilken tristess.

Tidsperioden emellan Stress och Tristess kan vara bara en kort stund.

Och chocken för kroppen och hjärnan är lika stor varje gång.

Framförallt är både Stressen och Tristessen lika jobbiga, ansträngande, hjärngymnastiserande och helt underbara.

Vill inte leva utan dem bägge.

Kan inte favorisera någon av dem.

Söker upp dem bägge när jag behöver dem.

Man förstår att man lever, när de kommer och går.

Bara man inte drabbas av för stor Stress, för att Tristessen är för stor.