Kraka var på hundpensionatet utanför Torekov.

Hon visste inte att jag var för tidigt tillbaka i Sverige.

Hundar brukar inte veta när för tidigt är.

Kraka tyckte möjligtvis att jag åkte lite för tidigt.

I hennes smak.

Jag kunde kanske åkt senare, så att jag inte var borta så länge.

När jag skulle hämta Kraka undrade Annika, som har sån god hand med bortresta hussars och mattars älsklingar, vad som kunde göra Kraka riktigt glad.

Annika hade försökt med allt de senaste dagarna.

Lekkompisar i stora rasthagen.

Tuggben.

Långa promenader.

Kastat bollar och pinnar.

Men inget hade hjälpt.

Kraka såg glad ut, och viftade lagom på svansen hela tiden.

Då hör vi ylet inifrån hundstallet.

Jag känner igen det.

Vi går in och jag öppnar dörren!

Jag visste inte att en Ridgeback kan flyga, göra kullerbyttor, skutta med fyra ben ömsom i luften och ömsom ännu högre upp. Knocka mig, samtidigt som jag får en ¨slät¨ på vägen ut till bilen. Vifta på svansen så man tror den skall gå av.

Det är underbart att ha en luden bästa kompis som slår frivolter när man ses. Efter 4 dagar.

Jag har kompisar, med eller utan päls, som inte viftar på svansen alls när de träffar mig. Trots att det gått en längre tid.

Hur mycket tror ni att man måste vifta på svansen för att man skall förstå att man varit saknad?