Idag har jag varit hos min nya frissa.

Hon är helt otroligt kul.

Hon har varit klipp och frisyrfixerad ett helt liv.

Tills det blev för mycket.

Så nu pluggar hon heltid på Universitetet.

Inte typ Engelska 20 p, som på min tid kallades för förlovningskursen.

Utan nåt allvarligt.

Som jag inte förstått ännu vad.

Troligtvis för att jag inte har frågat och interjuvat ordentligt.

Men där sitter jag.

Mitt någorlunda korta hår har börjat växa ut, efter strålningar och andra otäcka cancerattackbehandlingar.

Kanske inte långt nog att sätta ihop till en svans, men man kunde se början på tofsen.

Det var som vanligt dags att göra det blondare, så här i vårljusets sken.

Och då börjar hon intervjua mig, vad jag tycker om ditten och datten.

Sen lägger hon in en total blekning i håret.

Lucia släng dig i väggen.

Hon var visserligen mörkhårig därnere i Italien, men jag representerade inom en halvtimme den svenska varianten. Typ en ljus Alice Timmander.

Sen ovanpå det någon mörk creme i hela huvudet.

Det blev jättesnyggt.

Vad härligt.

Så skulle vi putsa till det.

Var det ok att klippa.

Jag sa - tänk Viktoria Beckham. Hon är ursnygg, Eller hur?

Absolut!

Och så körde saxen igång.

Det blev absolut ursnyggt.

Och så kort!!!

När allt är klart säger hon:

- Precis så där vill jag också vara klippt och ha den frisyren. Men min hårfrisör vill inte klippa av mig allt håret. Man får aldrig en kille om man har kort hår!!

Tack för den!

Så nu drar jag i testarna.

Jag har lärt mig en läxa.

Släpp aldrig en otroligt intelligent och vältalig hårfisörska lös i huvudet med en sax, om du inte vill bli en ny person.

Hämtade min gudson Teo vid tåget.

Han kände inte igen mig.

Behöver jag säga mer.