Är jag inte speciellt rädd för.

Det för ett himla liv, det börjar ösregna, och blixtrar det för mycket behöver man ju inte stå mitt på plan.

Nu undrar jag varför det är olika råd i olika delar av världen hur man skall agera om man står mitt på plan när det börjar åska.

I USA skall man rulla ihop sig till en köttbulle.

I Sverige helst stå på ett ben så att blixten inte kan gå igenom kroppen.

I en del länder under träd.

Andra säger att bara man inte får stå under ett träd.

Idag spelade jag golf med svågerhelvetet.

På Svartinge golfklubb utanför Stockholm.

När vi skulle slå ut på 10 hålet började det mullra ordentligt.

Då gjorde vi som vi gör i vår familj.

Packade ihop allt vi ägde i en rasande fart.

Och slängde oss in i bilen.

Att det var en Cabriolet, struntade vi i just då.

Utan med full fart åkte från blixt och dundret.

Också en lösning.

Tur att det är en snabb bil.

Snabbare än blixten?

En liten lusig siffra gör torsdagskvällen till ett minne för julen.

Det är så jag brukar rubricera allt tokigt.

- Vad kul att allt det där hände, det kan vi ju alltid sitta och prata om på julafton!

Nu var det så att jag för många år sedan fick en fantastisk liten hoppelev. En kille på ungefär 10 år som kom med sin ponny till mig, för att lära sig hoppa hinder. På riktigt.

Inte så där som småkillar gör, gummistövlarna på, hjälmen på nacken och sen full fart.

Nä, han fick lära sig allt från början.

Det började med att han fick kliva av ponnyn och tvätta ren stövlarna från alla fartstänk av leran nerifrån Söderslätt. Och sen ponnyn. Och sen allt remtyg. Var man inte hel och ren, så var man inte seriös. Så det så.

Vi åt middag igår.

Mathias och jag.

Han var här från USA i 7 dagar för att hälsa på.

Mathias flyttade dit för minst 10 år sedan.

Jag tyckte det var en bra idé för honom.

Idag har han ett eget stall 20 minuter utanför San Fransisco.

Är gift med en underbar amerikanska.

Och så ville han bjuda mig på middag.

Självklart.

Jag for som ett jehu från Torekov, och satt med glädje, ända in i hjärteroten och konverserade med hans mamma, hustru,svärmor, svägerska och bästa kompis, under middagen.

Och för att allt skulle vara ändå bättre så fick de förståss låna min lägenhet.

Vi skildes åt redan vid 10 tiden, och USA arna drog ut på barrunda.

När mobilen ringde först halv ett och sen klockan 0100 tyckte jag det var halvkul.

Åh jag vill inte veta att det var urkul på Stureplan, och dom med sin jetlag inte var ett dugg trötta.

Nä, ack nej. Så var det inte. De undrade bara lite försynt om jag visste hur de skulle komma in. Porten från gatan var låst, och det verkade vara någon form av nummerbricka vid sidan som man kunde trycka på. När de hade kommit och gått från lägenheten tidigare på kvällen hade porten stått öppen. Hur skall man som amerikan veta att portar har ett nummerkodsystem i Sverige/Stockholm?

Där satt jag, ungefär lika yrvaken som Kalle Anka på campingsemester på julafton och skulle komma ihåg en sifferkombination på 4 siffror.

Fattar ni hur många såna sifferkombinationer en vanlig människa skall ha i sin hjärna.

Bankkort, pinkoder, data lösen, ja tala inte om alla siffror som jag skall hålla ordning på.

Och i Stockholm.

PORTKODER

- 4356 svarade jag snabbt.

Nä, fungerade inte.

Prova igen.

Så där höll vi på.

Ringde andra hugade spekulanter på portkoder, men som tur va, vaknade dom inte.

OK

Jag slänger på mig något, tar med alla nycklar jag äger, och kommer in till stan.

Kodlåset måste vara trasigt. Eller porten! Vad annars?

Ungefär halv vägs till Lidingö bron ringer jag upp igen.

 - Tror du att du kan prova med 4456.

Behöver inte säga mer.

Men de sov gott i natt i sängen i lägenheten.

Själv var jag klarvaken, mitt på ön, knappt på klädd.

Så då somnade jag inte förrän vid 3.

Men vad gör det egentligen.

Det är ju bara en siffra.

Men ingenting (nästan) regnade bort.

Så plötsligt blir det mörkt.

Inte kolmörkt så där, utan mörkare.

Varm tröja är inte helt dumt.

Husen i Torekov töms med oanad hastighet.

Spiralblocken sälj för specialpris i mataffären.

Skolungarna surrar runt och försöker få normala sovtider.

Själv sitter jag som en strandad svala och undrar varthän jag skall flyga.

OK dara.

Jag har tid och flyga i cirklar ett tag till.

Och sen flaxar jag söderöver.

Där är sommaren längre.

Då har jag inte så bråttom att bestämma vart jag skall övervintra.

För hur skall man kunna bestämma det så här fort.

När sommaren är så kort.

Min  pappa skulle ha fyllt år idag.

Men han dog 1986.

Det är många år sedan.

24 år sedan.

Han blev bara 70 år.

Ingen ålder alls, insåg jag då, och inser det ännu mer nu.

Saknar jag honom?

Inte varje dag som jag gjorde i början.

I början var väldigt länge för mig.

Många år.

Nu saknar jag honom bara ibland.

Som när livet var motigt, och Pappa kom till mig, gav mig en kritvit näsduk och sa:

- Gråt lite. Det känns bättre efteråt.

Eller när vi gjorde hopplaskutt hela Hamngatan ner.

För att vi var på så gott humör, och ingen annan gjorde det.

(Hopplaskutt är ett enkelt och mycket utrycksfullt sätt att visa omgivningen och sig själv att livet är toppen, det är ju det mellan varven. Man tar ett stadigt tag med armkrok eller liknande grepp i sin/sina hopplaskuttpartners och sen, gärna i en nedförsbacke hoppar framåt med ett ben i tagen som korsas över det andra benet. Absolut livsfarligt att göra själv, men med Pappa eller någon som går att lita på. Underbart, En lisa för själen.)

Men hur känns det nu?

Utan Pappa?

Det kanske blir märkligt att sjunga Ja må han leva.

Men det känns underbart att tänka på honom.

Jag tutar när jag åker förbi Dörarp i Småland där han föddes.

Tackar min lyckliga stjärna att min pappa var som han var.

Det räcker för mig en dag som denna.

Pappas födelsedag.

Skulle göra frukost som vanligt.

Det gör ju de flesta varje dag.

Utom dom som inte äter frukost.

Hur kan de vara så vårdslösa att strunta i en stund på dagen som man får äta?

Men strunt i det.

Jag undrar bara, när börjar allting mögla.

Och vad kommer det ifrån?

Själva den där lite ludna ytan, lukten, färgen.

Plötsligt möglar brödet.

Var det för att jag hade köpt ett nytt och det gamla blev avundsjukt?

Hur länge hade det legat där?

Inte kommer väl jag ihåg.

Ett tag tror jag.

Kan människor mögla?

Om han/hon sitter still för länge under rötmånaden börjar plötsligt N.N mögla.

Det går ju bara inte för sig.

Att det växer mossa på en del, det vet vi ju alla.

Jag är inte så orolig för mig själv.

Sällan att jag blir glömd i brödlådan så länge.

Och mossa är ju något som jag har i adventsstaken.

Fortsätter jag med den här farten så är det ju snart jul.

Om inte mossfri, så dock mögelfri.

Ni vet när det är en sån där dag, när man inte kan vakna, men det är absolut omöjligt att ligga kvar i sängen.

Det är urtrist att vara själv, bara inte någon kommer!

Jag är ur hungrig men absolut proppmätt.

Ont i hela kroppen fast det vore underbart att göra något hurtigt.

Vill aldrig mer dricka någon form av alkohol, men ett gott glas vin till middagen blir nog gott.

Kammat mig men luggen hänger fortfarande i ögonen.

Vad kul det vore att ha något att göra, fast jag har haft helt hysteriskt roliga veckor. Och har ett program framför mig som kunde få en proffsminglare att blekna.

Vad skönt att det regnar, för då kan ja få vara inomhus, men det hade ju varit skönt att få ligga i solen och bara chilla.

Tycker ni att jag är velig, så vet jag inte.

Jag vet bara att det nog är bra att jag ligger helt platt, idag.

Man skall göra det när ångvältar har passerat.

NÄ jag vill inte var någon att lita på.

Jag har varit det i 55 år.

Nu är det slut.

Jag kan inte säga att det är något positivt att vara någon att lita på.

Ganska eller snarare heltrist person.

- Oroa dig inte, henne kan man lite på.

Hur kul är det?

Är det inte bättre att ha tillmälet.

Sussi? Nä hon gör precis vad hon vill när hon vill.
Älskar dom som är värda att älskas.

Bryr sig om dom som skall brys om.

Tar ansvar för allt som skall tas ansvar för.

Kan man lita på henne?

Vet inte?

Varför då?

Gör det en person till mer trovärdig??

Är det inte bara en bunke ord som försöker göra någon mer ordentlig.

Jag vill inte vara ordentlig.

Jag vill vara oregerlig.

Lite wild and cracy.

VEM VILL INTE DET?

Försök inte med något annat för då ljuger ni.

Och som alla vet tycker jag inte om det.

Det kan ni absolut lita på.

Vad det gäller allt annat.

Vem vet?

Tre bollar, tre släktingar, utav dem en ingift.

Ett oändligt antal klubbor.

Oändliga möjligheter.

Att fnittra, att bonda, att vara nära, att hitta tusen lösningar på ett problem.

Vi har ånyo varit hos Lars i Wittsjö på golfkurs.

Vad det är roligt.

Och som i alperna dricker vi vin till lunch.

Dock slipper vi åka lift.

Ska bara slå på en boll.

Alla är glada.

Vi blir bara bättre och bättre.

Så lågt handicapp som jag har idag har jag aldrig haft tidigare.

Det är underbart.

Snart skall jag starta en otroligt prestigefylld släktpokals tävlling.

And the winner takes it åll!!