En liten lusig siffra gör torsdagskvällen till ett minne för julen.

Det är så jag brukar rubricera allt tokigt.

- Vad kul att allt det där hände, det kan vi ju alltid sitta och prata om på julafton!

Nu var det så att jag för många år sedan fick en fantastisk liten hoppelev. En kille på ungefär 10 år som kom med sin ponny till mig, för att lära sig hoppa hinder. På riktigt.

Inte så där som småkillar gör, gummistövlarna på, hjälmen på nacken och sen full fart.

Nä, han fick lära sig allt från början.

Det började med att han fick kliva av ponnyn och tvätta ren stövlarna från alla fartstänk av leran nerifrån Söderslätt. Och sen ponnyn. Och sen allt remtyg. Var man inte hel och ren, så var man inte seriös. Så det så.

Vi åt middag igår.

Mathias och jag.

Han var här från USA i 7 dagar för att hälsa på.

Mathias flyttade dit för minst 10 år sedan.

Jag tyckte det var en bra idé för honom.

Idag har han ett eget stall 20 minuter utanför San Fransisco.

Är gift med en underbar amerikanska.

Och så ville han bjuda mig på middag.

Självklart.

Jag for som ett jehu från Torekov, och satt med glädje, ända in i hjärteroten och konverserade med hans mamma, hustru,svärmor, svägerska och bästa kompis, under middagen.

Och för att allt skulle vara ändå bättre så fick de förståss låna min lägenhet.

Vi skildes åt redan vid 10 tiden, och USA arna drog ut på barrunda.

När mobilen ringde först halv ett och sen klockan 0100 tyckte jag det var halvkul.

Åh jag vill inte veta att det var urkul på Stureplan, och dom med sin jetlag inte var ett dugg trötta.

Nä, ack nej. Så var det inte. De undrade bara lite försynt om jag visste hur de skulle komma in. Porten från gatan var låst, och det verkade vara någon form av nummerbricka vid sidan som man kunde trycka på. När de hade kommit och gått från lägenheten tidigare på kvällen hade porten stått öppen. Hur skall man som amerikan veta att portar har ett nummerkodsystem i Sverige/Stockholm?

Där satt jag, ungefär lika yrvaken som Kalle Anka på campingsemester på julafton och skulle komma ihåg en sifferkombination på 4 siffror.

Fattar ni hur många såna sifferkombinationer en vanlig människa skall ha i sin hjärna.

Bankkort, pinkoder, data lösen, ja tala inte om alla siffror som jag skall hålla ordning på.

Och i Stockholm.

PORTKODER

- 4356 svarade jag snabbt.

Nä, fungerade inte.

Prova igen.

Så där höll vi på.

Ringde andra hugade spekulanter på portkoder, men som tur va, vaknade dom inte.

OK

Jag slänger på mig något, tar med alla nycklar jag äger, och kommer in till stan.

Kodlåset måste vara trasigt. Eller porten! Vad annars?

Ungefär halv vägs till Lidingö bron ringer jag upp igen.

 - Tror du att du kan prova med 4456.

Behöver inte säga mer.

Men de sov gott i natt i sängen i lägenheten.

Själv var jag klarvaken, mitt på ön, knappt på klädd.

Så då somnade jag inte förrän vid 3.

Men vad gör det egentligen.

Det är ju bara en siffra.