Min  pappa skulle ha fyllt år idag.

Men han dog 1986.

Det är många år sedan.

24 år sedan.

Han blev bara 70 år.

Ingen ålder alls, insåg jag då, och inser det ännu mer nu.

Saknar jag honom?

Inte varje dag som jag gjorde i början.

I början var väldigt länge för mig.

Många år.

Nu saknar jag honom bara ibland.

Som när livet var motigt, och Pappa kom till mig, gav mig en kritvit näsduk och sa:

- Gråt lite. Det känns bättre efteråt.

Eller när vi gjorde hopplaskutt hela Hamngatan ner.

För att vi var på så gott humör, och ingen annan gjorde det.

(Hopplaskutt är ett enkelt och mycket utrycksfullt sätt att visa omgivningen och sig själv att livet är toppen, det är ju det mellan varven. Man tar ett stadigt tag med armkrok eller liknande grepp i sin/sina hopplaskuttpartners och sen, gärna i en nedförsbacke hoppar framåt med ett ben i tagen som korsas över det andra benet. Absolut livsfarligt att göra själv, men med Pappa eller någon som går att lita på. Underbart, En lisa för själen.)

Men hur känns det nu?

Utan Pappa?

Det kanske blir märkligt att sjunga Ja må han leva.

Men det känns underbart att tänka på honom.

Jag tutar när jag åker förbi Dörarp i Småland där han föddes.

Tackar min lyckliga stjärna att min pappa var som han var.

Det räcker för mig en dag som denna.

Pappas födelsedag.