En tidsvåg svepte mig bakåt, ungefär massa år.

Till den tiden då man var liten och tillbringade alla lov på landet.

Det var ointressant för alla, då förtiden, var landet var.

Just nu är vi på vårt, landet.

På landet hade mamma och pappa en av sina bästa vänner.

Han var arkitekt, och hon var konstnärinna.

De byggde sitt eget hus på landet.

Och då Husbonden ju hade gått på lång utbildning för att lära sig att rita och bygga hus,

ritade han och lät bygga sin ritning.

I det huset var det ingen dörrar inomhus.

Inga rum gick att komma in till inomhus.

Alla rum nåddes med att man gick ut innan man gick in.

Helt onormalt och inte det minsta självklart.

Det måste ha varit jobbigt på nätter, vintrar, när man har bråttom, etc etc etc

Att höra någon i rummet bredvid, eller ha ett ärende dit.

Gå ut och sen gå in igen.

Just nu har vi det så i Torekov.

Här byggs det. 

Så dörrar som sen skall fungera är stängda.

Tvättmaskiner nås enbart med att gå ut för att gå in.

Jag har plötsligt förstått tjusningen av detta.

Ett 50 år gammalt frågetecken håller på att rätas ut.

Det är oerhört fräscht och uppiggande att springa in och ut i alla dörrar.

Man behöver inte byta skor, för då kommer man aldrig komma till det rummet

man är på väg till.

Men det är underbart att vara Ut o In.

Vilken vår, vilken sommar, vilken höst.

Så här varmt och skönt har det inte varit sen manna minne.

Det vill säga sen förra gången det var så här varmt.

Och minnet har absolut glömt att det var så här varmt en gång förut.

Så här har vi under lång tid,  absolut inte stövlat omkring, utan trippat omkring i 

flip-flops, espadrillos, enkla sulor ihopsnärda av olika snören.

Och vilka bruna fötter!!!

Det sägs att stora bröst, smal midja, läcker rumpa är sexigt.

Fetglöm.

Sexigast och snyggast i hela världen är

BRUNA FÖTTER

Så när nu hösten sakta kryper närmre, händer det märkliga.

Man måste sätta en strumpa på lilla foten som skall tryckas ner i skon.

Underligt att inte halka omkring på bar fot inuti skorna.

Att inte kunna hoppa i och ur hela skogarderoben, utan att först byta till rätt strumpor.

Det gör att jag känner mig som om jag har tappat fotfästet.

Och jag fasar för nästa steg.

Raggsockar i ett par Snow Boots.

När är det Flip Flop time igen?

Att det är så lätt att glömma.

Hur joooobigt det är att inte få sova ut.

Sova ut för mig, är ungefär 8 timmar per natt.

Men skall man då gå upp kl 0600, så får man ju nästan gå och lägga sig innan man har vaknat.

Om Ni förstår.

Och det har jag ju lite svårt med.

Livet tar ju sin tid.

Så jag går och lägger mig i vanlig tid.

Sen väcker den numera icke valpen  mig.

När klockan lyser med ett glatt och varmt rött sken, och det står 05.34

Då är det en nära döden upplevelse.

Att gå upp någon gång vi den tiden, för att hinna med. Ett flyg eller annat viktigt.

Helt OK.

Men att med ett glatt viftande bli väckt varje morgon i 5 månaders tid, vid denna okristliga tidpunkt.

Det är inte OK.

Men så plötsligt händer det.

Imorse sov Pudeln, och jag märkte ingenting av livet omkring mig, förrän hon väckte mig klockan 08.00

Halleluja moment!

Heureka, Undrens tid är ej förbi.

Så pigg som en nötkärna skuttar vi nu ut i världen.

Med solsken i blick, och en ny syn på världen.

Vad mycket folk det är på gatorna när vi skall ut och promenera kl 8.

Jämfört med  halv 6.

Då är det nästan bara tidningsbuden och jag.

Så Hejdå alla tidningsbud och andra modiga morgonpigga.

Nu har vi äntligen fått sovmorgon.