Ja, det är nog allt ett mirakel.

Där satt jag i min ensamhet, nä jag var inte ensam och övergiven, men som det numera heter så behjärtansvärt.

Jag var singel!!

Åh hade just bestämt mig för att strunta i alla killar, att leva som solokvist resten av livet, och tyckte att det var ett underbart beslut. Gav upp tanken på att vara ett objekt, ett offer, kanske en trof'e,  eller kalla det vad Ni vill.

Jag bestämde mig för att koncentrera mig på att bli Moster, med stort M i familjen/släkten.

Ni vet den där som alla undrar vem hon skall fira jul med.  

- Jamen vi hade Moster förra året, det är faktiskt Er tur i år!

Det var helt ljuvligt!

Tanken stärkte mig, och gav mig energi, fyllde mig med beslutsamhet för resten av livet.

Jag kan själv, den gamla klassiska kommentaren, och jag trivdes med det.

Då dansar jag in på en fest i Torekov.

Och där står han.

Han är lång, snygg och hälsade artigt på mig.

Själv föll jag ihop som ett korthus..

Aldrig sett karln förut, vem var han? Vad gjorde han här? Vem är han?

Hallå! Ser Ni inte alla! HÄR ÄR MANNEN I MITT LIV!

Sen hände absolut inget mer.

Tog reda på snyggingens namn, och att han oxå var singel.

Slängde ut lite krokar till höger och vänster!

Hallå! Kan man få lite hjälp att krocka med honom en gång till??

- Njet!

- Det kan du glömma. 

Var ungefär svaret jag fick.

OK!

Still strong som ¨Moster¨ är jag med bästa vänninor på väg till KAK's kräftskiva.

Vi diskuterar i bilen, som bara singlar kan göra, var de snygga killarna fanns?

Svår hittade.

Anländer till kalaset,  OCH DÄR STÅR HAN, IGEN, PRINSEN.

Sitter bredvid varandra vid bordet, konstaterar att vi inte har några gemensamma vänner  alls.

Aldrig sett varandra tidigare, för den gången vi bägge var på Medevi på konfirmation samtidigt, och gick ¨Grötlunk¨ (när man första kvällen går en promenad efter middagen i en typ stor cirkel och hälsar på varandra, föräldrar, gudföräldrar och släkt till konfirmanderna) såg vi inte till varandra.

Jag har bott i Veberöd o Prinsen i London, i nästan hela våra liv.

Åh nu satt vi där.

Som två helt oskrivna kort!

Och han var underbar!

Smög omkring och var hemliga i flera månader, för det är mysigt att bara få njuta av varandra, innan alla Oh, Nämen Nej, Va kul, Oj da, kom från höger och vänster.

Nu ska vi gifta oss.

I slutet på november.

Det är ett Mirakel.

Att Vi kunde krocka med varandra utan att någon hade matchmaked, tuttat ihop, arrangerat.

Utan att ha någonsin träffat varandra, krockat på någons väns  fest eller kalas.

Utan mera under temat:

Kan själv.

Vi kan själva.

Och det är helt underbart och ljuvligt!!