Jag har varit ute på tur.

Tunnelbanetur.

Likheten med kärlek är ju (från ett underjordiskt perspektiv) slående.

Man springer lite stressad omkring och söker något som passar. Tåg, kille, ja vad som passar.

Sen öppnar någon dörrarna, o så kliv på!

Med lite tur har man klivit på på rätt.

Och det går dit man vill, och önskar.

Ibland känns det trångt.

Men oftast ges det utrymme.

Kommer fram och sen skall man ta sig uppåt, ännu mer uppåt.

På resan i rulltrappan går oftast trappan och handledaren i olika fart. Det gör det lätt när man är två nära varandra. 

Men man landar samtidigt däruppe, och är riktigt nöjd.

Så är man framme.

Jag är förvånad varje gång jag åker tunnelbana.

Det är inte så ofta!

Och jag har inte åkt egentligen sen förra gången jag bodde i Stockholm.

Nu är det dags igen.

Och jag trivs med att åka.

Det allra bästa är att man är framme, och det är i tid.

I tid för att njuta av resten av färden.