Någonting som de flesta har.

Drabbas av.

Kanske dom som saknar.

En del skulle vilja ha.

Andra kanske önskar att de är utan.

Allt om syskonkärlek, hur syskon skall förhålla sig till varandra, behandla varandra etc etc har det skrivits många avhandlingar om.

Framför allt VET ALLA hur det skall vara.

Jag är ett mellanbarn.

Vill va sams med alla.

Har jag hört.

Men jag är ju samtidigt stora syster.

Och äldre syskon dom bestämmer hela tiden över sina yngre syskon.

Det slutar ju aldrig.

Jag har ju en storebror också.

Enligt utsago har jag förstått att de brukar veta mer än alla andra.

Vad skönt för honom, för då kan jag ju alltid fråga, om jag inte själv vet.

Det känns väldigt tryggt för mig.

Ibland har jag svårt att förklara för mina äldre syskon att jag har hunnit fylla 55 år.

Förr i världen hade man redan hunnit dö av ålder.

Nuförtiden, börjar de flesta fundera på pension.

Men i princip, fattar jag ju ingenting.

Jag är ju bara ett glytt, en lilla syster, ett minisyskon.

En besvärlig person.

För jag gör ju hela tiden som jag vill, och inte som  jag blir tillsagd att göra.

Jag hann vara sladdbarn i tre år, i början på min levnadsbana.

En ljuvlig tid enligt alla undersökningar.

Alla älskar en.

Men det händer sig att det lätt kommer ett yngre syskon.

För min del en lilla syster.

Henne älskade alla.

Och jag fick någon att bestämma över.

Allt enligt familjens lagar och förordningar.

Och yngsta barnen i en familj, dom är helt ljuvliga, dom också

Mamma och Pappa sa alltid att vi barn, allihopa, var kärleksbarn.

Tänk att kärlek kan utökas till oändligt många människor.

Jag älskar mina syskon, men jag har kapacitet att älska andra också.

Mer eller mindre.

Någon mycket mer  .

Jag är så glad och oändligt stolt över att vara mitt i en syskonkärlek.

Alla ni som funderar på att bli mammor och pappor.

Skaffa många barn.

Det är så exklusivt att vara en av flera.

Med samma gener.