Jag äter fantastiska frukostar varje morgon.

Vill man ingår det champange.

Rackarns vad bra skidor man åker på det.

O varje morgon trycker jag i mig en underbar amerikansk pannkaka, fylld med färska jordgubbar och blåbär, med maplesirup vid sidan om.

Imorse, vaknade jag som vanligt proppmätt, efter 5 rättersmiddagen, dagen innan, hade jag bestämt mig för        .-ingen pannkaka-.

Det är buffe och vi går och hämtar allt gott som går att äta.

På vägen förbi pannkakskocken hör jag mig själv säga.

- En pannkaka med extra allt.

Så går det minst 15 minuter, och ingen pannkaka serveras.

Varför?

Det är någon som hör min outtalade bön,  jag behöver ingen ,men anden är svag.

Kocken tyckte jag var tjock nog.

Jag talade för lågt, så han uppfattade inte min beställning.

Någon annan i personalen, såg alla mackor och frukt som jag skulle trycka i mig och avbeställde.

Hur det egentligen var?

Har absolut ingen aning.

Men dom hör bön.

För första gången sen jag kom hit, hade jag en kort sekund innan lunch, då magen inte stod i fyra hörn, och hör och häpna           

- Jag var hungrig!!!!!

Men det avhjälptes snabbt.

Var det värt den korta känslan av hunger?

Hur goda är pannkakorna?

Vi bestämmer det imorgon bitti.

Om jag hör mig själv plötsligt säga: