Hur svårt kan det vara?

Hur tänkte dom, föräldrarna, undrar många?

Varför vill inte datorer, körkort, resbyråer, amerikanska tullen etc etc etc etc etc.

JAG HETER INTE GERD.

I alla fall inte i tilltalsnamn.

Tills alldeles nyss gick det jättebra att heta Gerd Suzanne Gabrielle, och sen knata omkring i hela världen och kallas för Suzanne.

Men nu har he-vetet brutit lös.

- Nä du heter inte på flygbiljetten som det står i passet, du ser lika fläng ut som på bilden, men det är nog inte du!

- Grattis Gerd! Det gick jättebra senaste gången du var här, och vi ser fram emot ditt nästa besök.

- Gerd, hur kunde dina föräldrar döpa dig till det?

JAG ÄR INTE DÖPT TILL GERD SOM TILLTALSNAMN. JAG HETER SUZANNE.

Förr i världen strök man bara under tilltalsnamnet så fattade ALLA i hela världen att det var så jag hette.

Nu får jag söka om namnändring på Patentverket.

Kostar säkert massa pengar.

Hoppas dom gör det rätt, så att jag inte kommer ut på andra sidan som Surra Gurra Aktersnurra, eller nåt annat klämmigt.

Eller för enkelhetens namn så far Prinsen och jag runt i livet, i Världen som Karl och Gerd.

Känns nästan som en alterego, svingersparty, rollspel.

Kalla det vad ni vill.

Men när vi landar på andra sidan passkontrollen, så står det fortfarande bara Suzanne på bagaget.

Livets bagage.

Och det är inget som man byter i första taget.

Nu börjar den stora flytten.

Eller slutar den stora flytten?

Var går gränsen mellan att flytta och att sätta bo?

Eller har jag bara bott i en flytt sen jag sålde gården, och nu håller på att sätta bo?

Men Torekov, vad har det med saken att göra?

Och Söderbo?

Och Skeppargatan?

Ja, jag tror att VI håller på att sätta bo.

Det är sånt som 20 åringar gör.

Målar över en ful tapet så skarvarna släpper och vinkar i korsdraget.

Man tar sin Ikea Sultan och baxar in bredvid Sambons säng med nästan samma mått.

Går och köper ett Startpaket med alla kastruller, (ingen hade några kastruller, kört allt i mikron!)

Två kuddar till golvet, och en gardin så att inte grannen ser in i sängen ;-).

Och sen är det klart. Helt klaaart.

Det händer mycket på 30-40 år.

Vi som är lite äldre har samlat på oss mycket.

Mycket.

Boenden i olika delar av världen.

Saker från alla dessa boenden.

Åh så har vi denna egoistiska faiblesse för en del av våra ägodelar.

- Den där grunken vill jag ha med i vårt gemensamma nya liv.

- Gärna om jag själv får välja.

- Inte nödvändigt, men gärna.

- Tycker du inte det? Tänk en gång till.

- Är Du alldeles säker?

- Äh den är nog inte så viktig.

Ägandets börda.

Får inte ta över.

Nu bärs allt runt.

Efter att vi på vuxnas vis har målat över tapeterna.

Det har tagit ungefär två år.

Nu skall allt vi äger baxas runt till rätt plats.

Det är absolut urkul.

Min prins är stor och stark.

Jag är logistikprofessor.

Hur det kommer att sluta?

Och när?

Ja, när vi är klara.

När vi är nöjda.

Om två veckor eller två år.

Att sätta bo är underbart!

Det får inte bli en börda.

En del dagar är så mycket inbokat, så man har egenteligen inte tid.

Man hinner liksom inte med att göra allt det som man hade bestämt att det skulle göras.

Och då när det bestämdes, var alla uppdrag och möten lätt som en plätt.

Tidsplanen bombsäker, liksom skriven i sten.

Idag hinner jag knappt börja innan jag är på slutet.

Däremellan har jag enorm lista som skall göras.

Och innan allt är slut skall jag göra mig extra snygg.

Det tar tid.

Så nu har jag två val.

Lägg ner och gå och lägg dig.

Eller ta ännu mera sats och öka tempot.

De där omöjliga dagarna har ju fungerat förut.

Man landar med bägge händerna i kaklet på ny världsrekord tid.

Odopad.

Vad man än i livet skall besiktiga, så känns det som om vägen dit är en enorm uppförsbacke.

Tänk i de unga 20 års åldern:

- Jag skall besiktiga bilen..................... Vad det jobbigt eller jobbigt? En Folka bubbla med förhoppningsvis 4 däck. Lätt Hyland blanka.

Kopplingen och bromsen fungerade ungefär som besiktningspersonalen kunde förvänta sig. Sådär............

Tänk de kloka i 30 års åldern.

- Jag skall bara kolla in min blivande livspartner. Hen verkar jättebra, men Hen har en tokig mamma, och Hen gick på ett förberedande för livet gymnasium, typ Montesori för tonåringar. Kan Hen suga om det kniper, alltså fattar Hen vad en dammsugare är? Sådär...........................

Tänk de som vet allt i 40 års åldern.

- Nä vi har inga barn ännu, vi har ju satsat allt på karriären. Men nu skall vi kolla upp allt. Typ bli besiktigade, står en Hen med blekt leende och en remiss till en IVF klinik. Vill de verkligen bli besiktigade, och få reda på sanningen, det är du som inte kan? Sådär...............

Tänk de som har uppnått mogen ålder i 50 års åldern.

- Ja jag har gjort en fantastisk karriär, tycker jag. Men nu så skall mitt företag göra inskränkningar i personalen, men de vet att jag är så eftertraktad på arbetsmarknaden, så de valde att friställa mig. Så nästa vecka skall jag träffa Norra Europas häftigaste HeadHunter. Hen skall ju besiktiga mig, så att jag vet vilka jobb jag kan få välja emellan. Sådär..............

De som har sett allt i 60 års ålder.

- Ja jag har känt mig ganska frisk tills alldeles nyss, men nu skall jag in på en besikting, om Du förstår vad jag menar. Tur att mitt gamla jobb hade så bra sjuk/livförsäkring, så att de fortfarande besiktigar någon i min ålder. Men så bra som jag känner mig, skall det ju inte vara nåt. Sådär..........................

De som fortfarande vill bli besiktigade i 70 års ålder.

- Ja, jag och frugan lever på Viagra, Glucosamin för lederna, lätt smärtstillande, urindrivande för hjärtat, och vaselin för att få plats. Hur det känns? Sådär...........................

Jag har fått huset på Lidingö besiktigat på grund av försäljningen idag.

Det gick bra.

Så nu kommer det nya ägare alldeles strax.

Hur det känns?

Helt fantastiskt.

Att ha klarat besiktningen...........................

En del dagar räcker det inte med att solen skiner.

En del dagar går i svart.

Inte en sån där glassig vernisage/cocktail/lite middag svart.

Utan i kolsvart.

Vi skall på begravning.

Till en av mina gamla kompisar.

Ni vet så där riktigt gammal vän.

Inte gammal i ålder räknat.

Alldeles för ung för att bli ängel.

Han kommer att bli ängel.

Har man en ängels tålamod, ett himmelskt bra utseende, en gudabenådad gåva att ta hand om allt och alla,

och en helgongloria som satt där den skulle, oavsett glada kommentarer om folk och fä.

Redan här på jorden.

Då blir man en ängel.

Vi skall på avskedsfest.

Inte en begravning.

Vi skall vinka av vår goda vän till en underbar resa.

Och när han når sin destination, kommer han att sitta däruppe,

och titta ner, och som vanligt skratta och le med oss.

Så dom där dagarna när molnen är riktigt vackra.

När hela himlen ler.

Då skall jag titta upp, och vinka.

För en del.

Inte för mig.

Men för en av mina nära kompisar.

Hon mår jättedåligt.

Har ont, i princip överallt.

Svårt att fatta hur det känns.

Att ha så ont, så att kroppen går i strejk.

Kommer inte riktigt upp ur sängen på morgonen.

Och läkarna vill, eller kan inte riktigt lista ut vad som är felet.

Vad har det med min blogg att göra?

Hon läser min blogg varje dag.

När jag bloggar.

Nu önskar jag att Hon orkar ta sig fram till datorn, och läser och krumelurar om det jag skriver.

Så nu!

Hej o Hå, nu är jag på gång.

Ni anar inte vad som har hänt sen sist.

I vanlig ordning allt.

Och Ni kommer att sakta bli uppdaterade.

Jag kommer här att fortsätta vara glad, upprörd och fylld av krumelurer.

Och berätta allt om vad som händer.

Hoppas slippa berätta om tuffa tider, utan  dessa tider.

Moderna tider.

Fri tid.

Nu tid.