Vi var på biopremiär igår.

Alla var där.

O så vi.

Varför då?

Små mackor, vitt vin, och en inbjudan.

Hur svårt kan det vara.

Men nu kommer jag till själva filmen.

Jag vill inte veta hur många sätt man kan ta livet av olika personer.

Människorna dog som flugor.

Av de mest märkliga anledningar.

Fattar egentligen fortfarande inte varför.

Kändes periodvis som om det var ett data spel, och alla hade minst 5 liv.

Men det var nog för mycket blod för så många liv.

ÄCKLIGT!

Det är inte ofta man sitter i mörkret i över 1 ½ timme och blundar.

Och inte somnar.

Gick inte, av alla skrik, skott, knivslagsmål och sånt mys.

Jag vill inte se sånt där otäckt!

Min skrämsel går någonstans vid filmen Notting Hill.

Ni vet när han som bodde hos Hugh Grant öppnar dörren mot alla journalister, iklädd blå Y-front illasittande kalsonger, och cyklop på huvudet.

Det är otäckt.

Där går min gräns.