så det nästan är synd om männskan.

Men ångrar nåt.

Aldrig.

Varför kan jag inte träna på att be om hjälp.

Aldrig.

Blir allting bra?

Så bra vi männskor som aldrig ber om hjälp, kan göra det.

Har ikväll satt upp gardiner. Rull och hiss.

Jag är genomsvettig, fönstret har några extra hål, arga Jag talar till mitt snälla Jag.

Var tvungen att ta paus för att inte slänga över borrmaskinen/skruvdragaren till grannen Curt. (Han skulle nog bli glad, för det är en fin sladdlös borrmaskin)

Men om jag tycker att jag ångrar att jag satt upp det här själv?

Aldrig.

Snickarna kunde säkert gjort det snyggare och bättre.

Men en sån envis människa som jag har inte tid att vänta och be om hjälp.

Har inte kommit till det stadiet ännu.

Vet om att det skall gå att göra.

Be om hjälp alltså.

Skall börja med min träning att lägga huvudet på sned.

Och...

- Snälla kan Du hjälpa mig med det här? För jag är nämligen så himla envis så annars gör jag det helt själv, och då får Curt en ny borrmaskin, efter att det har blivit ett stort hål i rutan, när jag har tappat humöret och envisheten, och bara blivit så innihevete arg. Och det är ju dumt. Eller hur? Och då lägger jag huvudet på sne.

Det ska gå.

Det är jag envis nog att träna på.

Och jag kommer aldrig ångra mig att jag bad om hjälp.