Jag/Vi har försökt att hitta en plats, under över ett helt år, att banka ner vår bopåle.

Vi åkte ner första gången till Portugal förra året i början på februari.

Tittade på olika våningar, lägenheter och hus.

Så där va?

Åkte tillbaka i mars. 

Tittade på lägenheter olika våningar och hittade ett hus.

Så där va, men huset var FANTASTISKT. Drömhuset.

Åkte ner i juni och tittade på läggenheter, våningar och huset.

Så där va, men huset var fortfarande bäst.

Flyttade ner 1 okotober.

Tittade på lägenheter olika våningar hela vintern.

Så där va! Men huset var fortfarnade allra bäst.

Sen dess, och under hela tiden har vi tittat på 43 olikia hus och vånings objekt.

Känns helt knäppt.

Är vi obeslutsamma?

Är vi veliga?

Är vi bortskämda?

Enligt vår mäklare:

-NÄ, Ni är helt normala, Ni vet vad Ni vill ha, och Ni vill inte ha ett boende som det är något stort fel på. Därför väljer Ni bort alla!!

När vi har sett på alla olika objekt har det varit fel på:

* Ägarna

* Läget

* Mögel angrepps storleken

* Fukten

* Storleken på hela boendet

* Möjligheten att riva delar eller hela eller kostnaden av en total renovering

* Villan har hela tiden varit bäst, men familjen kan inte enas om att alla skall skriva på kontraktet, för att vi skall få flytta in. Inget personligt, bara en helt vanlig normal PortugisFamilySaga!

Vad gör vi då?

Jag deppade ur.

Prinsen blev olycklig för att jag deppade ur.

Och så tittade vi på fler objekt.

För dryga veckan sedan sa vår kära Relocation hjälp:

- Jag tror att grannhuset har ett Penthouse som Ni skall titta på!

Åh det gjorde vi.

Bingo!

Vilket ställe!

Jag kommer att sakna gräsmattan, dubbla garagportarna, Master Suite, mitt citron träd som jag skulle plantera, de trevliga grannarna, och lyckan att ha ett eget hus att öka volymen i. ( musiken på Spotify alltså), torkvindan, nyutslagna trädlukten, jul palmen (ALLA människor här har en palm med julbelysing i! Har inte ni?)

Istället tycker jag att allt kommer att bli så bra i vårt PentHouse.

Imorgon skriver vi på kontraktet.

Och jag har äntligen hittat en plats att plantera min bopåle.

Sen blir livet mycket, mycket lugnare.

Sen, när jag har blir stor, om inte större, kommer vi att rycka upp bopålen igen.

Inte än på minst 10 år ialla fall.

Men sen.

Och då kommer vi att slå ner vår bopåle i en gräsmatta!

Så att jag kan dansa barfota omkring den.

Det är det man gör med riktigt jordade bopålar.