Var går gränsen.

Av det man lämnar kvar?

Av det man ger bort?

Av det som man slänger?

Bara köket är ju en myriad av grunker som kanske inte ska, vill, bör, är för gamla , ointresanta, har gjort sitt, smakar illa, är fula,

aldrig användna, fyllda av förhoppningar att komma till nytta. I Portugal.

Hur egoistisk kan man vara mot gamla köksslevar?

Den där slitna i trä, som kanske till och med mamma och mormor har vevat i grytan med.

Får den gå till återvinningen?Och bli till 5 smörknivar?

Eller skall den eldas upp under högtidliga former?

Eller hängas med en rosett på en krok och samla damm? För alla de glada stundernas minnen.

Eller man tar med den, förklarar att nu är gröt tiderna över. Här ska det vevas i Creme Bruleé, Hummersoppa och Sufflé.

Men om jag nu vill ha gröt?

Finns det havregryn i det andra landet?

Ska jag önska mig havregryn när någon kommer flygande från Sverige?

Ikea ligger 20 min bort från där vi skall bo.

Bra!

Dåligt!

Där finns hårt bröd, Kalles Kaviar, köttbullar (äter det inte i vanliga fall, så varför nu?), Dajm och annat som smaklökarna i gommen har ärvt.

Men vi tar med sleven.

Ska vi skippa smörkulespaden?

Den är ju dock nästkusin med träsleven.

I alla fall från samma generation!!