Jag har en kompis som är arkitekt.

Det är han som i sin ungdom ritade på dagarna och suddade på nätterna.

Vem gjorde inte det?

Det är även han som förklarade för mig med stort allvar att om ritningen, inte stämde med verkligheten, var det ritningen som gällde.

Jag har inte skrivit på hela veckan.

Jag har varit i verkligheten.

Det är oerhört ansträngande för själen, hjärtat och hjärnan, alla organ som får livet att gå vidare.

Att förstå att detta är den nya verkligheten.

Min allra bästa vän, extra pappa, kompis, fylld med nya hyss, påhittare, råbiff gourmet, granne i Skåne, ja en mycket stor del av mitt liv. Vi har varit ¨ihopa¨ i nästan 40 år. WOW

Jag var på hans begravning i måndags.

Det räcker nog inte med att säga att vi vände ett blad i måndags.

Ett blad i den stora boken som heter livet.

Jag tror mer att jag stängde en bok.

En bok fylld med så många händelser, så mycket som heter livet, under en tidsperiod som varade över mer än halva mitt liv.

En bok i min själ och i mitt hjärta, som jag med glädje kommer att bläddra i i resten av mitt liv.

En bok fylld av ljuvliga, spännande, smärtsamma och roliga minnen.

En bok där verkligheten alltid var närvarande.

En bok där verkligheten var bättre än ritningen!

När jag berättade om detta för min Prins, svarade han helt lugnt:

- Vad härligt att få ta upp stafettpinnen, för framtiden.

Det är underbart att börja på en ny bok!

Tänk att få göra det mitt i livet.

Där ritningen skall bli verklighet.

Och så får vi sudda på nätterna.

Hur mycket vi vill.