Eller bara djurvän?

Eller fågelkompis?

Ja inte vet jag.

Men vi har hängt ut hur många frö och fett bomber som helst i körsbärsträden.

Fyllt två fågelmatsautomater, med den perfekta blandningen (enligt förpackningen) med solrosfrön, korn, mojs, majs och jag vet inte allt. Det växte underliga växter under fjolårets foderplats!!

Och sen står vi här på morgnarna!

- Titta en tvåfenad skvattsmes. ÅÅHHH

- Titta en dubbel rödhakad snesångare. ÅÅÅHHHH

- Och ett par av hackspettsklättrarna. ÅÅHHH

Jag har ju absolut ingen aning, ser knappt skillnad på svalor, sädesärlor och kråkor.

Men Prinsen som vuxit upp på en bondgård, med en fågeluppslagsbok till pappa, kan alla sorter.

Och när de kommer flaxandes till det dukade bordet, så rabblas det ena fågelartsnamnet efter det andra.

Jag kan absolut inte kontrollera sanningshalten.

Men det behövs inte.

Fåglarna är många.

Dom tycker det är jättegott.

Vi har en utgiftspost i vår gemensamma ekonomi på flera hundra kronor per vinter, som går till frön. Fågelfrön. Och fettbomber, eller snarare talgbollar, som det heter till fint.

Nu undrar jag bara var i vår ålder som gränsen går?

Eller är den passerad.

När man matar fåglar.

Står och glor på dom med intresse och glädje.

Vi har dock inte börjat prata med dom ännu, men det kanske är en tidsfråga!

Är man då pensionär?

Eller bara djurvän?

Egentligen kvittar det ju.

Bara de där små dunklädda varelserna överlever vintern, är anledning nog att bli glad.

Oavsett ålder och intresse.

På de som förser fjäderfäna med mat.