Det är så lätt att vara rädd för  något.

Någonting har vi väl alla funderat över ,om vi skall vara rädda för.

Som liten kunde det vara mörkret, att mamma och pappa inte var hemma, små barns rädd saker.

Sen kommer nästa små rädda period. Hur skall det gå att börja skolan, passa tider, svara på frågor på läxan, blir jag mobbad? 

Sen kommer dom stora världsfrågorna för oss tonårs tjejer, som kan göra oss så lätt rädda! Är jag snygg nog, smal nog, rätt sminkad, rätt klädd, rätt gäng, ja allt skulle bara vara rätt. Killar! Åh bara jag blir ihop, bara jag inte blir med barn, bara det inte blir slut, ja bara det inte är, är oändligt lång.

Sen går livet vidare, hittar jag en äkta hälft? Blir det barn? Om inte vad gör jag då? Om det blir VAD GÖR JAG DÅ! Vilket jobb är bäst, skall jag stanna eller byta. Var skall jag bo, hur vill jag att livet skall gå vidare.

Många många stora och små beslut som kan göra alla rädda i tanke och handling. Om jag gör så här, gör jag rätt då, för livet?

Sen börjar alla sjukdoms rädslor, bara jag inte får................! Vad gör jag då? Det räcker för att rädslor lätt anfaller även den modigaste.

Snart börjar den stora rädslan, har jag börjat tappa hörseln, ser jag för dåligt, men framförallt, börjar jag bli glömsk?

Av alla rädslor är nog det den värsta.

I alla fall om man har glömske gener i släkten. 

Den stora fördelen med de glömske generna, att om demensen slår till, och man glömmer allt, så glömmer man ju att man kan vara eller har varit rädd.

Det kanske är den lättaste räddslan av alla! Att om jag blir dement, så kommer jag ju glömma bort direkt att jag var rädd för det.

Lätt som en plätt.

Det gäller bara att komma ihåg det.