Tiden, som dom flesta vet, känns antingen oändligt lång.

Eller så går den rasande fort.

Senast jag kände att tiden var oändligt lång, var oändligt länge sedan.

Kanske första sommarlovet i skolan. 

Sen dess har takten ökat.

Vi har redan varit hemma i Estoril i en månad.

Swissch!

Så nu jobbar jag på att komprimera aktiviteterna under mina dagar för att få mer tid över.

Om jag börjar dagen med att äta frukost i sängen.

Kladdig, bökigt, jag måste ju ändå gå upp för att laga frukost, men jag behöver ju inte ha vaknat innan dess.

Åker och rider i golfkläder.

Märker någon det?

Det är bara skorna som behöver bytas.

Åh så får jag sätta på en handske till.

Kanske bör ta av mig hjälmen innan jag swisschar till golfbanan, annars kanske de andra spelarna tar det som en förolämpning att jag spelar med hjälm på banan.

Lunch och middag kanske kan bli sen lunch eller tidig middag?

TV tittar vi ändå bara på SVT Play eller någon film, aldrig enligt programtablån, så kvällsnöjet kan vi lägga när som helst under dagen.

Men hallå?

Vad är det för fel med att tiden går fort?

Vad är det för problem med att tiden rasar iväg?

Är det inte härligt att livet tjoar iväg med en rasande fart?

Alltså jag undrar bara hur det skulle kännas att ha långtråkigt.

Jag minns när jag var liten, och kom in till mamma i köket och frågade:

- Vad ska jag göra nu? Jag har ingenting, absolut ingenting att leka med, eller att göra!

Och hon svarade med ett leende:

- Sussi, det är inte så dumt att ha det lite långtråkigt ibland. 

Sen dess har jag nog aldrig haft den känslan.

Och det är nog egentligen det jag vill.

Bara för några minuter.

JAG VILL HA DET LITE LÅNGTRÅKIGT!

NÄR HADE NI LÅNGTRÅKIGT SENAST?