På trippande fötter, på grund av den is hala trottoaren, gav sig lilla hunden och jag ut på promenad.

Då det som sagt var är kallt ute, var vi påpälsade, både pudeln och jag.

Mörkret låg som vanligt tätt kring Karlaplan.

Och det var riktigt mysigt, en lång stund, när snöflingorna dalade ner på oss två.

Då passerar jag över Karlavägen, vid Östra Real (skola).

Samtidigt får jag även ta mig igenom en ganska stor flock skolungdomar, som ömsom sms ade, tjattrade eller bara vinglade fram i flock.

Då hör jag en kaxig målbrotts stämma i raden av ungdomar:

- KOLLA KÄRRINGEN MED PÄLS OCH PUDEL!

Det var ju en förhållandevis lustig anmärkning, så jag snodde runt för att försöka få en glimt av deras senaste mobboffter.

Hittade ingen, och flera nanosekunder senare inser jag.

DET ÄR JAG!

Hur gick det här till?

Vart tog den tuffa bruden med höga ridstövlar och en flock Rhodesian Ridgebacks kring fötterna vägen?

Som med ett glatt tjoho, slet tag i nån upphetsad hingst på 700 kg som var på väg på fel håll!

Päls o Pudel.

Skulle jag ha stannat allihopa, och påbörjat en trekvarts lång föreläsning om vem jag egentligen är.

Under alla attribut, som gör mig till en Karlaplanska.

Eller ska jag gå hem och slita på mig ett par trasiga jeans, spraya luggen rakt upp och sätta säkerhetsnål i kinden (aj) och gå ut och börja skrämma småpojkar?

NÄ.

Det är nog lugnast att jag får se mig som ett litet mobboffer.

För längst här inne, där det betyder något.

Där vet jag ju hur det är.

Och det är helt OK!