Om man ändå så här ibland kunde vara lite anorektisk.

När man blir serverad stor gräddtårta tex. Den tycker jag ju ändå inte om! 

Men mamma sa att man inte tackar nej, äter upp allt på tallriken.

Så då tar man en bit, och känner hur midjan spänner.

Åh så fick jag ju då min matförgiftning för en månad sedan, ungefär.

Sen dess går det inte att äta allt.

Framförallt kan jag skylla på det, om det serveras saker som jag inte tycker lika mycket om, som alla de saker jag tycker väldigt mycket om.

Åh då tappar man några kilon, jeansen sitter löst, och livet är underbart.

Hade jag då varit en normal person, hade jag knäppt in skärpet ett hål, och glatt mig åt fladdret i byxbenen.

Men ack nej.

Aldrig sitta nöjd.

- Hmmm, hade jag inte ett par jeans i en storlek mindre. Jag är ju van att alltid gå i tighta byxor, modet är så. Nu gäller det att inte njuta överhuvudtaget. Nu skall det sitta tight, tightare, tightast. Anorexia! Eller????