Startade jag för många år sedan.

Mina nära och kära tyckte det var onödigt.

Läskigt.

Varför då?

Vänner frågade mig om det fanns något att prata om under middagar och fester!

Hur skall man kunna ragga på någon, om man skall vara ärlig hela vägen?

Kan man prata med någon då?

Finns det någon konversation kvar? 

Ja, reaktionerna var många.

Förkortningen betyder:

VI Som Inte Ljuger.

Fundera på det.

Det är jättejobbigt.

Och då ljuger jag inte.

Men det fungerar egentligen inte.

Hej!

Vilken ful klänning du har. Det tycker jag i alla fall. Och jag är med i VISIL, och det är vi som inte ljuger.

Varför har jag krånglat till livet med VISIL?

Jo, om man inte ljuger, när man pratar eller diskuterar med någon, och jag vet att jag får ett ärligt svar, då har jag något att förhålla mig till.

En sanning, som jag vet är en sanning.

Då har jag lättare att svara, att inte svara, eller bara diskutera sanningen.

Själv tycker jag att det ibland är jättejobbigt att vara med i VISIL.

Alla vill absolut inte höra sanningen.

Det är inte alltid lämpligt att berätta sanningen.

Det är inte alla personer som klarar av en sanning.

För jag försöker att tala sanning.

Det är absolut lättare.

För desto äldre och snurrigare jag blir, desto större minneskapacitet måste då tas upp av min redan överfulla hjärna, med vilka saker som jag har berättat, sagt till, talat om till vänner, bekanta och omgivning.

(Min familj har dock börjat vänja sig vid sin VISIL familje medlem, och anammat den. Kärlek skall helst vara ärlig)

Men det kostar energi, fingertoppskänsla, ger fjärilar i magen och det krävs en hel del kurage att ha ärlighet som en grundsten i själen.

Jag vet.

Ibland blir jag jätterädd när jag skall säga sanningen.

Jag vet aldrig vad som händer.

Om jag aldrig ljuger?

Om jag aldrig skarvar?

Om jag aldrig hittar på?

Om jag aldrig luras?

Självklart att det händer.

Med eller mot min vilja.

Jag vill aldrig vara elak eller osann.

Och ibland är en nödlögn den bästa sanningen.

Men i själen tror jag på VISIL.

.