Att leva som pensionär är en upplevelse.

Upplevelse är rätt ord. 

För man måste ju leva, för att uppleva, om ni förstår.

Åh herreje, vad vi lever.

Men mellan allt som upplevs och lever är det ju en form av väntan.

Just nu väntar jag på att det skall sluta, eller åtminstone regna mindre, för att jag skall åka till stallet och rida. (Få pensionärer gör det)

Sen skall vi vänta lite på att åka iväg på middag, om vi blir klara i tid. (Sällskapliga pensionärer gör det)

Sen imorogn skall vi vänta lite innan vi drar iväg på brunch med vänner. (Kan nog hända att några pensionärer gör det)

På måndag skall vi spela golf på eftermiddagen, och då kommer det nog bli väntan på golfklubben, innan det är vår tur att slå ut. (Pigga pensionärer gör det)

Varför väntan?

Är det något nytt i mitt liv?

Eller har det kommit för att jag kallas pensionär?

Hade jag varit en vanlig ungdomlig senior, så hade det inte ens kallats för väntan. 

Kanske hade kallats för paus, ställtid, mellantid, uppehåll, rast.... ja, inte vet jag.

Innan hade jag aldrig ro att vänta.

Då fyllde jag väntan med tusen andra saker, som kunde/borde ha gjorts.

Finns inte alla de här mellansakerna, småsakerna, kvar?

Eller snarare:

VAD I HELSKOTTA GÖR DU NÄR DU SÄGER ATT DU VÄNTAR?

Nja, knappt jag vågar erkänna.

Det är ju ingen skillnad mot förut.

Jag hinner ju alltid fylla en tvättmaskin, puffa en kudde, svara på ett mail, ringa ett samtal, fixa en grunk, hämta en sak, räta ut ett frågetecken, svara på en fråga, komma på en ide.......

Det vill säga, ingen skillnad mot förut.

Det är bara förteelsen som har fått ett nytt ord.

Jamen då väntar vi på ..................................................
.............

Är det ordet som har med åldern att göra?

Låter märkligt.

Jag får väl vänta ett tag till, så får jag väl svaret på min gåta: