Kan säkert att sagts om och till mig, under i princip, hela mitt liv.

Jag går lätt långt.

Ibland för långt.

Hitintills har jag inte gått för långt.

För då trillar man väl över.

Kanten.

Nä, det här handlar inte om mina förehavanden.

Det här är en fysisk åkomma.

Mina fötter och ben börjar strejka.

Dom vill ha mer lön för mödan.

Om nu fötter och ben kan få lön.

Lön för mödan är:

Schyssta gympadojor. OK/Kanske snyggt

Fotriktig läst. OK/Fult?

Låga klackar. OK/Det går inte, Prinsen är ju nästan två meter, med låga klackar ser jag ut som en rumpnisse!

Platåmackor. NÄ/Skitsnyggt, av rätt märke med bra höjd, gör allt för hållning, utstrålningen och BMI:t!

Höga flotta stövlar.NÄ/då kommer jag inte hem efter att ha spankulerat bortåt en kort bit.

Ballerinaskor. OK/Men då blir man ju lätt bakåtlutad, och blir liksom platt.

Birkenstock sandaler NÄ/Där går gränsen. Varken jag eller fötterna tycker om dom. Det enda vi kan enas om.

Mer massage.OK/OK

Varför blev det på detta viset?

Jo, är man hästtjej, bor på landet, hästar går av sig självt men måste ledas dit de ska, så snittade jag ca 35 000 steg per dag.

Det var dom bra dagarna, när allt var roligt!

Om man är jätteduktig och inte tokig bara halvtokig motionär, så skall man gå 10 000 steg per dag.

VÄLDIGT få personer gör det.

Så efter att att ha talat med en massa fotspecialister, fått chock behandlingar, och jag vet inte vad.

Kan vi och den medicinska vetenskapen bara konstatera.

Jag har gått för långt.