Det finns väldigt många killar, män, gubbar, snyggingar, tjockisar, urpingar, grodor, toyboys, direktörer, vanliga, långa, gråa, roliga, etc etc etc etc.

Och alla har dom som jobbar ingen möjlighet, lust, förmåga, känsla, vilja    ja, att tvätta sina skjortor som man har på sig.

Så de butiker i Stockholm som inte håller på att bli Caffelatte träsk, dvs caféer, eller är eller kommer att bli hårsalonger (hur många människor kan under ett dygn behöva klippa, färga, föna, snagga? i staaan, obegripligt många!)

De butikerna är tvätt/kemtvätt/skjorttvätt/sömmerskor/skräddare.

Alla under samma tak.

Även Prinsen har en dylik inrättning.

Hon heter Vivianne.

Jag dyrkar marken hon går på.

För jag kan inte stryka.

Och jag är ingen bra hemmafru.

Så till kära Vivianne lämnas skjortor.

Som en naturlig följd av detta måste även skjortor hämtas.

Då står vi där framför en automatisk skjorthängare som far rundor med

alla skjortor, under tiden vi letar efter tvillingen till lappen som jag har

med mig.

Konstaterade i början, att  , dvs det männen är olika i form och utseende!

Men alla har dom ljusblå skjortor.

Randiga, rutiga, enfärgade, med eller utan, korta eller långa, små eller stora.

Men alla är hundra nyanser av ljusblått.

HUR KUL ÄR DET???

Det finns någon lättskrämd rookie, och någon gammal bankdirektör som har en enstaka vit skjorta.

Och som ett utrops tecken i det ljusblå havet En svart, och fyra rosa.

Hur kul är dom?

Vad är det som gör dom unika?

Varför vill vi hänga med något ljusblått?

Fick dom en ljusblå sparkdräkt i vaggan, och på den vägen är det?

Vet inte.

Men jag vet att jag aldrig skulle kunna ha en tvättinrättning.

Jag skulle få skjörbjugg p.g.a ensidig färg.

Men kanske ljusblått inte är så dumt i alla fall!