Jag tror att jag börjar bli hemmablind.

Jag reagerar knappt när jag möter någon på Östermalmstorg, som har så sprutat och tillgjort ansikte, med världens största läppar, så hon ser ut som en blandning mellan en bulldog och mops.

Jag reagerar knappt när jag möter den trehundrafemtioelfte tanten i min ålder som har samma blonda färgkod på sitt överslingade gråa hår.

Jag reagerar knappt när tjejer/ungdomar kommer gående i minus 15 grader, med två smala sugrörsben iklädda bara kalasbyxor.

Jag reagerar knappt när grabbarna från skolorna runt omkring går omkring och vrålar! Är det en åkomma kvar sen dagistiden, ungefär 18 år sedan.

Jag reagerar knappt när tiggarna (I Stockholm, det är ju inte klokt) säger hej när man passerar, ringer på sin Iphone och går in på Sabis och köper en Coca Cola.

Jag reagerar knappt när kanelbullarna kostar en 30 kronor. Och mer om det skall vara saffranssmak.

Jag reagerar knappt när en nyförlöst lattemamma slänger ut barnvagnen först i trafiken. Där barnvagn och mamma är svarta i kolmörkret. Och reflexer finns inte. Och 55 ans buss får tvärnita i ishalkan.

Jag tror att jag börjar bli van.

Jag tror att jag börjar acceptera.

Jag hoppas bara att inte alla är hemmablinda!

För det är inte klokt.