En gammal känd Poker term.

Alla Äss på handen.

Jag kan inte spela Poker.

Jag har inget bra Poker face.

Det syns alldeles för tydligt på mitt face när det är bra.

Nu är det bra.

Det har varit bra en lång tid.

Det syns på mitt ansikts uttryck.

Som tur är, har jag öron som tar emot, när jag ler med hela ansiktet, för stort och brett.

Kan jag vara annat än nöjd när

- Värmen är ljuvlig mot kropp och själ

- Alla som jag vet, och betyder massor för mig, mår bra.

- Hundar och hästar frodas och njuter, hästarna i gröna hagar, och hunden i skuggan.

- Livet leker.

Den dagen kommer när det blir nya giv i livets Pokerspel.

Och alla kort som dyker upp, är inte alltid de bästa.

Ibland blir det bara ¨lankor¨ (urdåliga kort) som min Mormor sa.

Så och med Livet.

Men Nu är jag mitt i Livet.

Å Jag är nöjd.

Kläder.

Detta drama för alla kvinnor, och för en del män.

Vad ska man ha på sig?

Varför ska man ha på sig det?

Vem ser vad jag har på mig?

Vilket plagg passar mig bäst?

Ja, nu var vi där, passar det????

Om ett plagg storleksmässigt passar, är ju inte så svårt att känna och förstå.

Antingen så liksom hänger och slänger det, allt känns extra rymligt, böljar ut av sig självt, byxorna trillar ner, etc etc. 

Detta händer sig i alla fall för mig, ibland, antingen för att det varit fel storlekslapp på klädesplagget som jag provar, eller för att jag har mot alla förmodan sprungit ifrån några centimetrar på kroppen.

Eller så är det tvärtom. Skjortan sitter onödigt stramt, kjolen hasas på som ett par trånga kalasbyxor (kallas nuförtiden strumpbyxor), utanpå skjortan är ett måste till alla plagg. Mysbyxorna sitter som gjutet.

Ni förstår.

 Men DEN #passardetproblematiken# är ju oftast lättförståelig. 

Oönskad? Ja

Otippad? Nja

Oundviklig? I Corona tid

Desto svårare är den andra #passardetproblematiken#.

Till nästan hundra procent är det åren som har hunnit ifatt.

Även om jag inte fattar när det hände.

När kjolar i garderoben känns för korta.

Herreje, vart kom de där skrynkliga knäna ifrån, o vem vill se dom? Å framförallt ingenting ovanför. Det är horribelt.

När klänningar i garderoben känns för urringade.

Herreje, vem vill uppleva hela det exponerade dekolletaget?

När byxor i garderoben är för omoderna och opassande.  Dvs inte snitsiga, just nu gäller korta, vida,

Herreje, vem vill se tanten i  supermoderna tonårsbrallor, med feta gympadojor till?

När alla ska gå i en liten tight topp, när man passar bäst i tunika. För man är från den tidsåldern när det var modernt.

Herreje, Kolla kärringen har tunika! 

Efter en viss utrensning i garderoben, där allt kort, tight och urringat skänktes till Myrorna, så känner jag mig lugn, både före och efter påklädnad.

Även förvånad, och lite resignerad. Ska jag vara så här klädd resten av mitt liv.

Ja, så kommer det att vara i all tid framöver. Ja och då kan man vara övertygad om, att man kan se sig själv efter påklädsel i spegeln, och med övertygan i rösten ställa den ultimata frågan:

PASSAR DET?

Och svaret blir JA.

Det finns många behov av energier i vårt liv.

Den rent fysiska, det vill säga att få armar och ben att röra sig.

Den rent mentala, att kunna ge order till armar och ben att röra sig.

Den emotionella, som förstår lyckan av att kunna gå och stå.

Den intellektuella, som kan bestämma vart man skall gå.

Den sluga, som håller latmasken levande.

Efter 7 veckors karantän, blev det ett totalt energi tapp i min kropp.

Den lilla konditions och energi underhållande sysselsättning som fanns under tiden var : Prinsen, Kompis, Mat, Telefon, Data, Bok, Soffa, Säng 

Repetera!

Allt under 7 veckor.

När man sen drar iväg på nya eskapader, dvs flyger till Sverige, blir många av de gamla, då oanvändna energierna, uppväckta.

Var dom:

Förvånade (färdigt?)

Tagna på sängen (tog karantänen slut)

Måste jag börja bestämma nu (vilket ben ska jag ta först)

Är det här rätt (ingen annan, nästan, gör det)

Besluta vad som skall ske, och när (det var skönt hemma i soffan)

Byta fokus på informationskanaler och förstå vad dom egentligen menar (hur skrynklig kan en männska vara?)

Känns ganska jobbigt, alltihopa (sa Latmasken)

Osv Osv 

Skillnaden mellan karantän i Estoril, och normalt liv i Torekov är en energi skillnad på millioners Joule.

(Man mäter energi i Joule. Läste det just på Google🤓)

Och det är det värt.

Tappet av Joule var stort under Karantänen.

Varken Kropp eller Själ var beredd på den snabbt ändrade, mycket aktiva, och sprattlande livsstilen.

Anden verkar vara den enda som fattar!

Att det är helt underbart att på nytt fara rundor, golfa, rida❣️, mysa med familjen., träffa vänner, ta hand om hus o hem.

Men det tar av energin, som från början, var liten.

Å då hamnar man bara plötsligt platt på soffan.

Med Latmasken, hårt hållen i famnen.

Och laddar, o laddar, o laddar. Energi

Jag undrar om det säger ping, eller lyser det en grön lampa när man är full laddad?

Kanske är så enkelt att det är omgivningen som märker det först.

Himmel och plättar! Huka er Gubbar och Gummor! Nu har hon laddat om! 

Och då kan vad som helst hända.

Precis som vanligt

Idag var jag så lycklig.

Det som jag aldrig trodde någonsin i hela livet skulle hända.

Det var helt ofattbart att det skulle kunna ske.

Allt var ju redan bestämt på ett helt annat sätt.

Det var ju i princip hugget i sten.

Ett beslut fattat, baserat på klokhet och eftertanke.

Jag packade dock ett utifallatt bagage med mitt namn och adress på.

Jag sa hejdå, matandes med minst ett kilo äpplen, för flera månader sedan, och åkte därifrån med darr på stämman; HEJDÅ!

Så kom Corona.

Så kom att allt ställdes på sin spets.

Så kom en beställd transport.

Så packades bagaget in med sin bärare, min häst.

Idag red jag första gången på min Zagal.

Första gången sen han kom till Sverige.

Jag trodde inte när jag sa Hejdå, då i februari ,att jag någonsin skulle göra det igen.

Jag trodde aldrig vi skulle träffas igen.

Nu hänger vi varje dag.

Varje dag när jag kommer med bilen till stallet, börjar han gnägga!

- Tjena Tanten! Jag ville ju hänga med dig. Du e ju en kul männska!

När jag satt och red  idag, började tårarna trilla, bara för att jag var så lycklig.

Älskar när verkligheten överrumplar de mest seriösa allvarliga planer och beslut.

När jag insåg att Zagal hela tiden hade tittat på mig och bara tänkt.

- In your Dreams tanten! Vi ses snart, lååångt upp i Norr. Jag kommer! Lita på det❤️❤️❤️❤️❤️

Alltså är man en latpoff?

Vilodag har man för att man har haft fullt upp alla andra dagar.

JA JUST DET!

I min lilla värld har jag fullt upp.

Och i morse skuttade jag upp ur sängen och var fylld av energi, för allt som skulle fixas och donas.

Åt en underbar frukost med nybakade/nyköpta/nyhemtagna croissanter av Prinsen.

Å så var jag på väg och dra igång med LIVET.

Då på stället bestämde jag.

Det kom som en blixt från klar himmel.

SLUTA MÄNNSKA! DET ÄR SÖNDAG! NÄR LÅG DU STILL EN HEL DAG I SOFFAN SIST?

JAJAJA KARANTÄN, MEN DET VAR JU BARA UTANPÅ. INUTI HUS OCH HEM FOR DU RUNT SOM VANLIGT!

Å då gick jag till soffan och liksom bara provlade mig en stund.

Å vad det gick bra.

Å vad härligt det var att bara vara.

Jag provligger fortfarande.

Småslumrat, kollat in alla onödiga saker och sajter på internet, som man aldrig annars hinner glo på.

Druckit kaffe, ätit kanelbullar, drukit sodapops, ja bara varit lat och onyttig.

Pratat några gånger i telefon. 

Snart är det middag. Tänker inte göra något åt den heller. Take Out tror jag visst att det heter.

Å sen kan jag kanske, om jag har lust, byta till TV soffan.

För att därefter rulla in i sängen.

Å somna direkt.

För imorgon är det massa saker på listan som måste göras.

Men idag är det Vilodagen.

Varit inlåst i många dagar.

Ett stillasittande med Prins och Hund, tiden var periodvis oerhört lång.

Nu utsläppt som en kalv på bete.

Plötsligt finns alla möjligheter.

Nu måste jag erkänna att min hjärna har liksom inte hängt med.  

Mina ögon ser en sak (hjärnan registrerar), samtidigt som jag pratar om en annan sak.

Alltså så här är det.

På vägen för att hämta den första grunken, hittar jag den tredje.

Tar upp den och lägger den där den ska vara.

Hittar då den andra, som jag letade efter innan jag gick för att hämta den första.

Plockar upp den andra och undrar varför jag står där jag står.

Går och lägger den andra, och kommer på att det var den första som ju skulle hämtas, för det var ju den grunken som jag letade efter..

Sak samma händer när jag berättar mina evinnerligt långa historier.

Det börjar oftast med något väldigt konkret, som att en vän igår på en middag, berättade att han behövde en stor mängd träd och buskar.

Jag dök genast in och sa att det kan jag hjälpa till och lösa åt honom.

Sen drar jag igång historien, som börjar med några träd som skulle beställas till Hugh Grant, (annan historia) berättar ymnigt om sambandet och historien om Veberöds byalag, snurrar iväg med att jag var den första mantalsskrivna kvinnliga ägaren av ett jordbruk  i Veberöd, och därmed berättigad att tillhöra Sveriges första byalag som startade 1632, sen börjar jag tala om Veberöd.

Där någonstans tvärnitar jag, för då börjar omgivningen, framförallt min bordsgranne ,med träd och buskbehovet, att gäspa.

Herreje, varför kan inte min lilla hjärna helt lugnt och koncentrerat bara svara:

- Jag kan hjälpa dig och beställa dina växter. Företaget ligger i Veberöd. Jag känner ägaren. Ring mig om Du behöver hjälp.

Nä nä nä.

Det är som om min hjärna måste gymnastiseras upp till sin gamla nivå, innan Coronan, innan ..........................

Så att jag kan berätta en sak, fundera på lösningen samtidigt, och inom loppet av mindre än en lång stund, leverera mitt svar på frågan.

Nu satt jag där som vanligt igår, och frågade min Wingman (Älskade Teo som räddar mig vid koncentrationstapp) varför jag berättade allt det där, vad frågan var från början, för jag hade tappat koncentrationen!

Jag kan väl ändå inte blivit, pga åldern, glömsk, gaggig, allmänt osorterad??

Nä, det vägrar jag.

Nu skall jag bara tänka på en sak, när jag tex berättar om hur svårt det kan vara att nuförtiden hålla koncentrationen, och det är just KONCENTRATIONEN!

Å så plötsligt blev det vardag.

Det är väl så det skall heta, när man gör i princip samma sak var dag.

Jag börjar oftast med att vakna. Ibland måste jag gå upp innan jag har vaknat, men som mina föräldrar alltid sa:

- Sussi är den enda som klarar att gå upp och göra det hon ska, innan hon har vaknat!

Sen är det dags för det korta yoga passet, alltid innan duschen, för efter duschen, är man så kladdig av alla välgörande cremer, så det går inte hålla fast sig, i udda konstiga positioner.

Sen är det frukost, med samtidig nyhetsinhämtning, från FB, SVT, SvD och så vidare, och allmänt skvaller.

Sen oftast några telefonsamtal om det som har varit, och det som skall vara, oftast släktrelaterade.

Kan bli flera, släkten är stor, och diskussionerna om olika lösningar, på viktiga problem, kan vara både höga och låga. 

Sen mot stallet och fixa till boendet och maten för den lycklige.

Det är en sån härlig känsla, att göra något som jag vet att jag kan. Rida,  träna, ta hand om, umgås med, bara vara, göra rent, göra mat. Ja, bara att göra såna där saker som man gör med sin häst.

Å sen fortsätter dagen.

Alltid något i huset.

Alltid något på datorn.

Alltid någon måltid som skall intas.

Alltid någon grunk som skall grejas.

Det är det här som är vardag.

Det som händer varje dag.

Det är det som ger en ro och lycka i själen.

Tänk på det om det någong gång känns andefattigt och repetitivt.

Det är det som kallas LIVET

När allt detta vardagliga rullar i lugn och ro.

Det är då det är dags att hitta på allt hyss!

Vi har två små husdjur i vårt hem.

En är vår.

En är inte vår.

Den som är vår är en hund.

Den som inte är vår är en katt.

Dom har börjat umgås.

På ett annorlunda hund och kattvis.

Inte som vanliga killar vill att hundar och katter skall umgås.

Katten först i full kareta, och hunden efter, helst i en ännu högre fart.

Nä, som om de vore två udda kompisar under samma tak.

Vi har väl alla såna kompisar.

Såna kompisar ger oftast väldigt mycket kul, annorlunda, utmanande, och cracy stunder, ihop.

Katten som heter Lycke, leker med hundens som heter Kompis, olika leksaker och tuggben, bara på lattjo. liksom jonglererar med dem.

Hunden som heter Kompis, måste gå ut samtidigt med katten som heter Lycke, på rundor i trädgården. Lära sig vad som luktar ännu mer annorlunda, och var alla konstiga levande djur är gömda.

Men framförallt, dom har bytt matskålar med varandra.

Men delar vattenskål.

Jag undrar bara, då Lycke numera äter hundmat och Kompis numera äter kattmat.

Vem kommer då att börja skälla?  nästa gång det kommer in nån på tomten!