Jag vill inte ens veta hur det var att leva innan deodoranten uppfanns.

Och att man kunde tvaga sig en gång om året, bara på julafton.

Burr.

Jag är en väldigt luktkänslig människa!

Å det är den som luktar godast, som vi gifter oss med.

Nu var vi iväg på äventyr under förra veckan!

I Göteborg.

Det var svettigt.

Våra svenska dressyr och hoppryttare tävlade på, så att resten av de startande i Europamästerskapet, började skallra i skänklarna.

(På vanlig svenska, de började skaka i benen).

Det togs medaljer av alla möjliga valörer i nästan alla grenar.

Vi satt på läktaren och genomled detta, utan att ens kunna hjälpa till.

Och vi svettades!

Vi var dock fullt ansvariga för en heja klack på ett genomsnitt av tusentals personer, och vi skulle fungera med alla heja, vråla, gråta glädjetårar, stampa, hoppa och mer logostik.

Redan första dagen var jag genomsvettig.

Vid andra dagens morgon insåg jag till min förfäran att jag glömt min deoderant hemma.

Oh No!

Det bara går inte att trilla ut i vida världen, med eller utan hästar, utan att vara perfekt mummad!

Det är då jag inser att jag har en välförsedd äkta man.

Och det är den stora skillnaden med andra förhållanden i livet.

Av en äkta man kan man alltid låna deodoranten.

Systrar tycker det är äckligt att låna ut.

Kompisar tycker nog inte om att låna ut.

Grannen i rummet bredvid på hotellet är ju inte helt kul att låna av.

Så då frågar man maken1

- Snälla! Kan jag inte få låna din deodorant?

Allt är en Win Win situation.

Jag luktar gott.

Maken tycker att jag luktar gott.

Man luktar gott när man är gift!!