Har just åkt över hela Sveige, från kant till kant, för att hälsa på nära och kära vänner.

De har sitt sommarviste på en klippa på västkusten.

Magiskt, (ett nytt modord har jag föstått) var hela upplevelsen.

Alltihopa, från mötet till maten till myset.

När vi åker därifrån passerar vi Torreby slotts golfklubb, där vi äter lunch med min gode vän och golftränare Lars.

Boende och uppvuxen västkust bo.

- Va kul att Ni är här på västkusten!  Kul att käka lunch! Var har ni varit?

Det är jag då jag inser att jag är helt bortkollrad av apparater.

JAG HAR INGEN ANING OM VAR VI HAR VARIT!

Å JAG VISSTE INTE RIKTIGT VAR VI VAR JUST DÅ!

Jamen, vi satt oss i bilen i Stockholm och skrev in gatuadressen på GPSen,  och sen körde vi.

Åkte full fart förbi Arboga, Örebro, Åmål, Säffle, och siktade på Tanumshede och så därefter har jag ingen koll.

Upp o ner och över gamla E6:an, över en järnväg och sen till höger, uppför backen och sen grusvägen ner till vänster och då är ni framme!

Men var var vi?

Gjorde det någon skillnad?

Inte emotionellt.

Inte tidsmässigt.

Inte direkt oroande då.

Men när man blir tillfrågad var vi hade tillbringat en kort stund av sommaren 2017, och jag inte hade en aning.

Då blir man varse sin blinda tilltro till manicker.

Manicken, i detta fall en GPS, tog oss i lugn och ro från Lilla Skuggansväg 63 till Mjölkeröd 107.

O inte visste vi var vi va!

Ganska härligt, upplevelsefyllt och lite skrämmande.

Men hur många gånger kan Du säga!

Jag vet precis var jag är!