Jag ser skrynklig ut.

Vem gör inte det efter en lång tids först egenvald, sedan bestämd, och sen en resa, och sen egenvald, och nu långsamt slingrande sig ut i livet. Från alla varianter av karantän.

Alltså, under tiden har man ju i alla fall haft kläder som tvättats, hängts på ett snöre, och fått bli så slätt det kan bli.

Vem bryr sig om att skjortkragen är skrynklig. När ändå ingen ser. 

Inte hunden, kanske männskan.

Prinsen har ju varit oskrynklig från över till underdelen i hela sitt liv. 

Jag vill inte kalla honom en slät person. 

Men där är det inte något skrynkel i oordning.

Jag har varit oskrynklig där det har synts.

I livet alltså!

Eller kanske inte.

Jag är nog en skrynkligare person, än vad man kan ana.

Men NU.

Skjortan är så det underbart lyxigt nonchalant ostruken.

Ansiktet har inte sett en ansiktsmask, hudterapeut eller annan krämvänlig männska sen i julas.

Det är nya tider nu.

Jag ser skrynklig ut.

Från Topp till Tå.

Hur det känns?

BRA.

Jag köpte skylten.

Jag är inte helt säker på att vi just nu, har en sådan hund.

Men tanken har slagit mig, att man (jag) nog gärna kunde tänka mig, en sådan hund, som det skrivs om på skylten..

Så jag började med att köpa skylten.

Sen kom då frågan var den nyinköpta skylten skall hängas upp. För att ge bäst visuell och tankemässig effekt. 

Mest för de närmsta, som skall ana min plan!

Den omedelbara och enkla eftekten är ju om man (jag) hänger den på grinden, för att uppfattas av de närmsta.

På köpet kan den ju göra nytta om det kommer några utomstående, som mot min vilja, skulle försöka ta sig in.

För just nu har vi ju bara en liten gullig hund, som inte skrämmer bort folk, direkt.

Eller kanske hänger jag skylten utanpå ytterdörren, för att åstadkomma samma reaktion. SE UPP!! Titta vad som kan hända!! 

Men om man (jag), nu kan tänka mig, att när det blir rätt tillfälle, vilket det kan bli absolut när som helst, gärna vill skaffa en större och modigare modell i hundvärlden, som åtminstone utseende mässigt kan se respektfull ut, hur sköter man bäst den processen? Bland dom närmsta i familjen?

Hur talar man om för sina närmsta att jag gärna skaffar en till familjemedlem  

För Prinsen som jag delar säng och hela livet med, skall ju uppfatta skylten och resultatet av skylten, med positiv förväntan. Typ.

Är det aggresivt att hänga den väl synlig på sänggaveln? 

Men det är nog kanske bäst att gömma skylten, tillsvidare, och plötsligt en dag dyker det upp världens gulligaste valp.

Kanske det är så, att det är bäst att köpa hunden först, som en överaskning! Åsså sätter man upp skylten.

Då kan skylten med gemensam kraft sättas upp på grinden! Och tala om, att vi har en ny familjemedlem. 

Det är och blir svårt att  Varna för hunden  när den väl ligger hemma hos oss i korgen!

Inga fler discolåtar

Inga fler diskussioner om organdonation

Inga fler frågor om Coronan

Inga fler

Inga fler

Jag älskar att dela frågelåda, matlåda, klädlåda, telefonlåda, datorlåda, TV låda etc etc med dig.

Hoppas Du kommer tillbaka snart.

Hoppas Du får det roligare i Stockholm än med oss.

Hoppas Du får spela spel med dom i staan.

Hoppas allt blir bra.

Och är det inte så, så kom snart tillbaka.

Kom tillbaka med rymmarkatten. Hon som heter Pelle.

Vi vaktar den andra katten. Lycke VA? Var den nu är? Kommer den hem till kvällen?

Det är tyst i huset för

Hon har åkt nu.

Med resan från Portugal och boendet i vårt hus i Torekov, följde, eller snarare redan boende sen 5 veckor tillbaka, 3 Corona drabbade släktingar.

Släkt och släkt.

Nanny, min Nanny, eller ¨Lolo lillasysters¨ dotter Nanny, som hon frikostigt lånar ut. Och Nanny, som gärna under alla år, låtit sig bli utlånad till mig.

De andra två är inte mänskliga släktingar, utan bara familjen Olssons två katter.

Den 13 åriga katten Lycke (som Nanny, Lolo och jag hittade på vägen till stallet.här i Torekov för 13 år sedan), och katten Pelle, som Lolo tog som omplaceringskatt, för ungefär 4 månader sedan. Även den påverkad av Coronan, så den har bott hos Nanny i Stockholm, tills dom allihopa kom till vårt hus.

Kvar nu av släkten Olsson är till på torsdag, Nanny och Katten Pelle och Katten Lycke.

På torsdag far de två förstnämnda till staden Stockholm.

Det finns gränser för syskonbarn, och hennes katt, att bo i kollektiv hur länge som helst. Med Moster. och Morbror.

Kvar blir bara Katten Lycke.

Hon är en vildkatt som ju blev upphittad, blev omprogrammerad, för att bo inne hos en familj hela sitt liv.

Det sätter sina spår i umgänget med människosläktet.

Vi är inte att lita på.

Det gör Lycke väldigt klart, redan vid ett första närgånget kontaktförsök.

Klarheten i hennes åsikt är så enkel, så närkontakterna efter något enstaka försök av människorna, utelslutet övergår till givande av mat, in och utsläpp genom den dörr, Primadonnan Lycke behagar väljs, och en lämplig mjuk filt att sova på inomhus.

Om nu något skulle hända Lycke, så att närkontakt måste etableras, för ett eventuellt okulär besiktning av kroppsdel, för en eventuell in stoppning i kattreseväska för färd, eller bara för att flytta henne från ett ställe till ett annat, utan ömsesidig överenskommelse leder till att man känner sig som en mus inför en katt. 

Blicken är kall, klar och jag fattar vad hon tänker.

Så nu när Prinsen och jag skall vara kattvakter i några veckor hoppas vi på en gemensam prognos.

Lycke håller sig frisk, kry, glad och hungrig, så att hon bara behöver in o ut o mat, och inga veterinärresor.

Och Vi inte behöver försöka närkontakta oss, för mycket och drastiskt med ¨the ratkiller¨.

För i det läget räcker det nog inte för någon av oss med Nio Liv!

Karantän har blivit ett väldigt starkt ord som  känns väldigt värdeladdat, klaustrofobiskt, åsiktsproppat, individtyckigt, pompöst. och lätt obehagligt. 

Det känns så.

Nu är det ju så att:

Det är ju dom som inte är i karantän.

Dom som ju inte vill vara i karantän.

Dom som ju måste vara i karantän ,vare sig man vill eller inte.

Dom som  ju måste vara i karantän, och är glada för det.

Vi har nog gått igenom alla dessa olika stadier.

Men har nu valt en variant som man kan kalla

¨Vi lever under radarn¨

Det är en del personer som vet var vi är.

Ibland träffar vi på någon som frågar var vi är?

Och  hur länge vi skall vara vara där vi är?

Ja, jag önskar jag kunde svara på dessa frågor.

Jag tror vi vet var vi är.

Jag tror inte vi vet hur länge det skall vara, att vara där vi är.

Man blir lätt osynlig för många, och ett frågetecken för andra, och fullt synlig för resten.

Och jag tror att det är radarn som gör det.

Om man är under den. 

Jag hittade alla mina gamla knästrumpor!

Jag känner mig nästan ung på nytt, ja det känns som om tiden tog skutt.

Jag tänker inte gå i helveckad kjol, skjorta, knästrumpor och loafers. Den tiden är förbi.

Nä!

Jag bara så glad över mina gamla knästrumpor.

Dom har legat bortglömda i 6 år. Minst.

Dom har inte behövts i det nya livet, som vi har levt.

Man har inte knästrumpor av tjock modell, när det i vårt hemland som kallast på vinternätter är +8 grader, och då det på dagarna skenar iväg till minst + 12-18. Mitt i vintern. 

Man har inte knästrumpor av tjock modell, när det är sommarlov i Sverige. Även om temperaturerna svingar sig mellan Portugisiska vintergrader, en tråkig svensk sommar. Det är ju av ren princip.

Men nu när vi har hittat varandra efter alla dessa år, var det ett underbart återseende.

Inga kalla fötter, nä det är ju svenska vinterstrumpor.

Varm ända upp till knäna, kanske en onödigt information, då strumpan når dit..

Trevligt att få rasta gamla vänner, ja, det var ju väldigt länge sen vi sågs.

Så med nya äventyr på span skuttar jag glatt vidare.

Mina nyfunna knästrumpor och jag  

Jag är ju inte en person som direkt vilar på steget.

Jag är ju mer en person som driver framåt, eller man kan också säga: Går med raska steg.

Jag är ju en person som oftast har hållit en häst i ena handen, och därigenom fått en steglängd och stegfrekvens som är overkligt, för en tant i min ålder, men normalt för en häst.

Jag är den personen som kan gå ifrån min ca 2 meter långa Prins, fast han svingar sina långa ben längre och mer vägvinnande än många andra.

Det är grunden till resten av gårdagens händelse.

Jag kom hem igår, efter att ha varit och handlat mat.

På alla favoritaffärer här i trakten.

Och på golvet bredvid kylen står allt som skall in i densamma.

Jag skulle bara, vilket jag numera har glömt vad! göra något, som skulle hända i garaget eller vid ytterdörren.

Sen vända tillbaka och göra det jag skulle göra.

I.o.m att det var kylvvaror som väntade i andra ändan av huset, så längde jag på steglängden och stegfrekvensen.

Av samma anledning märkte jag inte att mattan i korridoren, mellan hall och kylskåp, hade fått en bula/puckel/lömskt fallframkallanade bubbla

Tjoho där kom jag.

Tjohoooo! Vilken luftfärd! Vilken störtning! Vilken frivolt!

Inser på väg i luften framåt, uppåt och sen neråt, att jag får göra, som jag har lärt mig ¨the hard way¨, när jag ungefär 1000-tals gånger har trillat av en häst.

Ta inte emot dig med händerna (bryter handleder) rulla ihop som en boll (räddas vad som räddas kan), och trilla på sidan(mer rumpa)

OHJA!

Först dunsade vänster benet i golvet, sen höger knä, sen huvudet och sist näsan.

Och jag låg på andra hållet. Huvudet pekade dit fötterna borde ha pekat. Tror jag!

Det är sånt här som kallas för frivolt.

Med ett fryst packet KinaWok görnsaker i en handduk, (fick av förste utryckare Nanny) kunde jag kyla ner, den ickebrytna näsan, ta bort bulan på vänstersidan av huvudet, och börja skratta!

Igår vilade jag resten av den dagen, och gick sen och la mig tidigt. 

Idag har jag vilat stor del av dagen, men mår nu bra, och mindre frivoltad.

Har bara en tendens till blåmärke på näsan, lårkaka på vänster lår, och alla saker står i kylskåpet och väntar på att bli uppätet.

Å mattorna har jag slängt ut.

Dom åkte ut genom ytterdörren, i motvinden, utan en frivolt! 

Idag ska jag inte göra någonting.

Gjorde det igår också, men hann inte klart.