Vi är inte i Portugal, som man kanske kan förstå på rubriken.

Vi är i Torekov.

Åh väldans vad det snöar.

Det har det inte gjort ,framför mina ögon på över 8 år.

Helt galet.

Men just nu imorse var det -3 grader i Estoril. Då heter det orange varning för extrem kyla.

Här i Torekov är det ungefär samma temperatur. Då heter det ingenting, förutom snöbyar under dagen.

Den som inte bara sprattlar omkring, och är överlycklig (jag alltså) är hunden. 

Kompis har aldrig sett snö.

Hon har undkommit det under sina levnadsår.

När jag öppnade dörren imorse för att hon skulle springa ut och göra det, hundar gör på morgonarna, tvärnitade hon.

Tog en typ bicykletas, dvs en baklänges volt i dörrhålet.

Tvärnitade och stirrade på mig

- Vad är det där vita, varför skall jag gå ut nu, kan man inte vänta tills det är borta, det är ju kallt och otäckt om tassarna, vad gör det för nytta? Kan Du bära mig dit ut dit jag vill? Och tillbaka? 

Jag bara log och lyfte ut henne.

Det har aldrig gått så fort, hennes uppdrag, i hela hennes liv.

Å nu tränar vi på Svensk vinter och med det körsång:

Nej, se det snöar, nej, se det snöar,
det var väl roligt, hurra!
Nu blir det vinter, nu blir det vinter
Som vi har önskat, hurra!
Då tar vi kälkarna fram och vantarna på,
och sen vi åker i backen, hej, vad det ska gå!

Min Kompis fattar absolut ingenting.

Måste man det??

Det är väldigt många saker, som man vill önska sig just nu.

Och framförallt, att de önskningarna skall gå i uppfyllelse.

En del saker är lätt önskade, andra är stora önskningar, och en del globala. En del rent av märkvärdiga.

Mest lättönskade och inte hela världen önskning, är ju min önskan, att det skall bli lite bättre väder framövers.

Det har varit rätt kasst, sen jag kom hit till Portugal. Dvs det har regnat, mycket.

Så det enda och nog bästa man kan göra för att min önskning skall gå i uppfyllelse, är nog att ¨Hålla tummarna¨

Åh sen har vi det där med mitt hjärta❤️

Felet är hittat, och reparationen skall vara på rull i min kropp. Medicin ätes så det står härliga till. (förklaring kommer)

Vad kan man mer önska sig? Inte mycket.

Så det enda och nog bästa man kan göra för att min önskning skall gå i uppfyllelse, är nog att ¨Hålla tummarna¨

Vi hade en spekulant på vår lägenhet i veckan.

Jätteintresserad. 

Det vore ju en dröm och en av de högsta önskningarna, att några så trevlig person vill flytta in i vårt.

Så det enda, och nog bästa, man kan göra för att min önskning skall gå i uppfyllelse, är nog att ¨Hålla tummarna¨

Åsså har vi det där med Covid 19. 

Vem vågar ens tänka tanken på att bli smittad?

Det är ju det sista i alla fall jag önskar mig.

Så det enda, och nog bästa man kan göra, för att min önskning skall gå i uppfyllelse, är nog att ¨Hålla tummarna¨

Åsså blir det ju inte århundradets bästa jul i år! 🎄

Ingen med vett och sans, vågar samla nära och kära, från när och fjärran för att dela Jul och klappar med.

Man får ju bara önska alla en God Jul och ett Gott Nytt år på distans.

Så det enda, och nog bästa, man kan göra för att min önskning skall gå i uppfyllelse, är nog att ¨Hålla tummarna¨

Så någon gång efter nyår kommer vi veta om Tummen höll👍 och alla önskningar gick i uppfyllelse.

Tills dess

Glöm inte att hålla tummarna

Det är intressant att vara sjuk. Eller inte fullt frisk,  som nog är närmre sanningen.

Hjärtat slår och livet går.

Men så var det där med rekommendationen av Doktorerna.

- Du får ta det lugnt och göra mindre på dagarna.

Hallå!

Hur tänker NI nu?

Jag tycker inte att jag har något speciellt för mig.

Jag gör väldigt lite på dagarna.

Dagarna går ändå.

Och jag sitter lugnt och tittar på.

Jag tror inte att jag kan göra mindre.

I alla fall inte mindre än vad jag gör nu.

Då kommer jag att hamna på minuskontot angående mitt görande.

Jag gjorde inte ens det.

Nästa gång jag möter Doktorerna måste jag få mitt görande lite mer specificerat.

För jag känner en inre fråga och undran:

Kan man göra mindre, än ingenting alls?

Ja, plötsligt blev det tyst på bloggen.

Jag vet.

Men ibland måste jag bara ta in, tugga i mig, acceptera, förstå, inse, uppdatera mig, ja kalla det vad Ni vill.

Jag måste bara fatta vad som har hänt, och vad som kommer att hända med livet.

Om jag fattar?

Klart jag gör.

Jag har fortfarande bara ett hjärta, och det jobbar hårt för att hålla mig vid liv, som alla hjärtan gör, för och inuti alla människor.

Men vad är problemet?

Jag känner ju inte att det var något direkt fel på mig. Förutom att jag inte kunde andas med nån reda. Men det gick ju att leva med. Det hade jag ju gjort ett tag. (Tokskalle, ja det är jag) Och nu får jag absolut tillräckligt med luft för att må bra. Och bra piller som håller hjärtat och mig i takt. 

En takt som vi allt som oftast är helt överens om.

Jag mådde toppen på sjukhuset, och tappade både vätska från lungorna och kilon på kroppen, på bara några dagar.

Toppen.

Kom ut med ¨sol i hjärta och sol i sinne¨.

Åkte till Torekov och tryckte på Pausknappen.

Åkte tillbaka till Sjukhuset och kontrollerade. Inga stora fel. Men vad var det som var fel, det som var? Doktorn kliar sig i huve't.

Åkte till Torekov och tryckte på Pausknappen.

Åkte tillbaka till Sjukhuset och kontrollerade. Inga stora fel. Men vad var det som var fel, det som var? Doktorn kliar sig i huve't.

Åkte till Portugal och tryckte på Pausknappen.

Åkte tillbaka till Sjukhuset och kontrollerade. Inga stora fel. Men vad var det som var fel, det som var? Doktorn kliar sig i huve't.

Åkte till Portugal och tryckte på Pausknappen.

Åkte till Torekov och väntar på nästa besök på Sjukhuset. Nu j-klar skall det undersökas. Med stora apparater, med blodprover (igen och igen och igen) med små apparater. 

Nu måste dom bara hitta: VARFÖR!

Det gör mig inte så mycket om Doktorerna velar ett tag.

Men nu vore det skoj att få en diagnos.

Mest för att veta, vad jag har för kapacitet, för att göra olika saker imorgon.

Och dagen efter den och efter den och efter den............

Och tills den diagnosen dyker upp, säger jag som alltid

No News is Good News😍

Nu gick det så där fort igen.

Plötsligt står jag och min Kompis och stirrar på saker som ska med?

Som nog inte ska med?

Varför ska dom med?

Dom däringa måste med!

- Ja, jag har packat ner din hundmat. Och min medicin. 

Something old, something new, something borrowed, something blue.

Låter som om vi skulle på bröllop.

Inte riktigt.

Ska bara på lite dates. Men vem vet................

Imorgon till Danderyds sjukhus, för dom kan inte begripa att tanten är så pigg, och mår så bra.

Tant, jo man är nog allt det, i min ålder (something old?) Framförallt om man har hjärtsvikt. Dock än så länge inte nervsvag. 😉

Å sen date med dom som skall hjälpa till att göra iordning vårt nya boende i Staaaaan. (Something new)

Å sen skall jag ha date med mina hästar i stallet, och tala om för dom att jag tycker, att dom är bäst, och att jag kommer tillbaka. (känner mig lite Blue, när jag inte kan vara mer med dem)

Å sen skall jag, och mitt (lånade/borrowed) resesällskap, träffa TAP personal och bli flugen hemåt, till Portugal. Long time No seeing.

Å sen skall jag träffa min Prins.❤️ Vi har inte varit ifrån varandra så här länge sen vi blev ihop. Nästan på dagen 10 år sedan vi fann varandra.

Kanske det blir lite bröllopsresa i alla fall.🤗

Men jag lovar att vara försiktig om lilla hjärtat.😍

Oj, vad hände.

Fredag kväll, 2 veckor sedan, kunde jag bara konstatera:

- Jag kan knappt andas.

Det var inge bra/skön/livsbejakande/tryggt/lugnande tanke. Nä, snarare fick den lilla panik ungen vi alla bär på, en stor portion av uppmuntrande tillrop!! PANIK, MÄNNNSKAN KAN JU INTE ANDAS!

Jag är ju inte så lättskrämd, utan var snarare oerhört matt, av att ha suttit i en soffa hela natten och tänkt.

ANDAS IN. ANDAS UT.

Andningen gick inte per automatik, som jag ju har tagit i princip för givet i 65 år innan den här natten.

Ringde 1177 och dom kunde konstatera att jag nog snarast skulle åka in till Danderyds sjukhus närakut.

Å det gjorde vi. 

Hann bara titta in på Närakuten när en doktor sa: - Du har inget här att göra, Du skall in på akuten.

Sagt och gjort.

Där fick jag allt som kunde klistras på, klämmas på, lyssnas på, kopplat till maskiner, blodprov, lung röntgen,  

Hela jag, var som en uppslagsbok för försöken att få svar på de frågor min doktor, och hennes sjuksköterskor, oavbrutet ställde.

Efter ett antal timmar konstaterades det att jag måste läggas in.

- VAD SKÖNT! TÄNKTE JAG. 

Andningen hade ju inte direkt kommit tillbaka! och det var ju därför jag kom in.

Upp på rummet fick jag syrgas, stacks och samlades från flera hål från olika blodkärl i alla armar, mediciner att svälja, och sen tog dom det där

Covid 19 testet.

Syrgasen var underbar och absolut livsgivande.

Hålen i kroppen är sisådär.

Covid 19 testet. NÄ, FY-F N. Jag visste inte att man kan trycka upp en tops på träpinne så långt in i hjärnan. (Kändes så i alla fall) Och att det inte var helt tomt däruppe. Det kändes som om det rensades bland bra och dåliga tankar, innan topsen efter en evighet drogs ut.

Nä jag hade inte Covid 19.

Jag har hjärtsvikt.

OCH?

Mediciner, doktorer, undersökningar, blodprov (svaret på alla frågot??) i en oöverskådlig framtid, kommer att vara min sysselsättning. Tur att man är Pensionär!

Jag får dock snart flyga hem till Estoril, men jag bör komma tillbaka med jämna mellanrum för att kontrolleras.

Doktorn på Danderyds sjukhus såg lite förvånad ut när jag glatt kunde konstatera:

- Men då kommer jag tillbaka när Du tycker att jag behöver lite uppkoppling till alla maskiner och sånt. Jag vet inte hur Du tänker, men för mig är det några timmars resa, för att Du skall ta hand om MITT HJÄRTA. Jag vet inte hur alla har det,  MEN JAG HAR BARA ETT HJÄRTA, OCH DET ÄR JAG VÄLDIGT RÄDD OM.

Så nu,  för tillfället sittandes i Torekov, för där är det såååå lungt och skönt, kommer jag framövers enbart att koncentrera mig på en sak.

Att må bra.

Det kan tyckas vara ett självklart mål för alla människor.

Men det var det bevisligen inte för mig. 

Det blir en helt ny vändning i mitt liv.

Att inte tappa andan igen.

Det finns vissa fenomen.

Tycker jag om många saker och händelser.

En del fenomen är mer specifika.

Ta detta om inställningen till mängden innehåll i burkar av alla de slag.

När burken är full, så känns det som om innehållet skall räcka oändligt länge.

Ta  ex.vis en marmeladburk.

Jag smetar massor med dyr hallonmarmelad på morgon brödet. Gott Gott😁

Känns som om innehållet kommer att räcka länge, i en evighet.

Ta ex.vis en burk med dag eller nattcreme (så där tantcreme ni vet)

Jag smetar massor med creme i mitt ansikte, spar inte ens på en extra klatt mellan ögonen.😁

Känns som om innehållet kommer att räcka länge, i en evighet.

Så plötsligt kommer man i kontakt med burkbotten.

Oj vad lite marmelad det behövs, för att göra morgonbrödet minst lika gott.😁

För om jag tar så lite, kommer innehållet att räcka ännu längre än vad man trodde från början.

Oj vad lite  creme som behövs för att gno in i samma ansikte som förut. Behövs inte ens en extra klatt mellan ögonen.😁

För om jag tar så lite, kommer innehållet att räcka ännu längre än vad man trodde från början.

Jag undrar om det går att uppfinna en burk som redan från början har fullburks innehållsmängd, men som redan från första dagen ger ett intryck av att botten är nådd!

Den måste ju räcka i en evighet.

Och som sagt var, jag är ju lika glad ändå.

Does she wear it or floss with it?

Det är Tanya's kommentar i filmen Mamma Mia, när det packas upp minimala underverk.

Allt handlar om någonting onämnbart.

Underkläder, snarare Underbyxor. 

Kvinnliga sådana.

Någonting som det inte nämns eller direkt konverseras om.

Det behövs ju inte heller, av helt normala skäl, då det bärs i princip av alla kvinnor.

Förutom dom som är ¨Going Commando¨, det vill säga, de underbyxlösa.

Jag tror vi alla har en preferens, i detta onämnbara.

Underbyxor stora som hus vid barnåldern, först för att få plats med blöjor, sen för att ha nåt att växa i.

Sen trasslar man sig igenom alla varianter, allt beroende på ålder och krav.

Krav?

Synas, inte synas, vecklösa, inhållande, platsbefriande, små, stora, mindre, mini och slutligen string.

Det var länge sen string fanns i min underklädeslåda. 

Se kommentaren överst. 

Man växer ur dem. Mentalt.

Nu har jag under alla år, ja faktiskt i en evinnerlighet, varje morgon smugit på mig ett speciellt par från Twilfit.

Köp 4 och betala för 3.

Finns i alla upptänkliga färger. Nya färger varje år. 

Lagom med spets och flärd, ändock en vardags modell, som klarar alla äventyr som kan uppstå.

Allt vara bara perfekt.

Så kommer jag in på Twilfit för en månad sedan och för den skrämmande sanningen rakt i ansiktet.

- Twilfit är sålt, och jag tror inte att de nya ägarna, kommer att ha dom underbyxorna, i sitt sortimentet längre.

Nämen det kan ju inte vara klokt, vad ska vi då ALLA som har klätt oss i dom under så lång tid, nu sätta på oss?

Alternativen är otänkbara.

Det enda man kan hoppas på är mirakel.

Det är då det sker, ett underverk.

Som kan göra att Livet åter blir på en Pinne.

Jag hittar en hel påse med dylika byxor, från Twilfit, i min underklädeslåda, i vårt sommarhus.

Inköpta och bortglömda av mig sen ett år tillbaka.

Små underverk kan kännas som julafton. Mitt i Juli