Zagal åkte till Angelique Hoffman igår.

Han skall stanna där till i September.

Om han inte blir såld.

Men det blir han nog.

Va trist.

Men någonstans måste man ju börja.

När livet kommer att ändras.

Och det är nästan alltid djuren som gör att förändringarna börjar.

Nu åkte Zigge Plopp igår.

Min bästa vän och den som har hållt mig sysselsatt både i huvudet och kroppen i 5 år. 

Vad roligt och oroligt vi har haft det.

Nästan varje dag.

Dagar då man svävat på moln och trodde att man kunde ta ner alla stjärnor.

Dagar då man undrar varför man har häst och rider.

Varje dag när han har hört mig och gnäggat vid bara åsynen.

Dagar då han stått inne i boxen och piaffat av ren upphetsning att vi snart skall ut och rida.

Dagar då utsläppet i hagen var helt galet underbart, så all uppfostran och sans släpptes i grindhålet.

Dagar då han ville föja med hem i fickan.

Dagar då massage på den kittliga Lusitano kroppen inte var möjlig, innan övertalningen hade passetrat alla ¨jagvillinte¨stadier till ÅÅÅÅÅ vad skönt.

Dagar av alla slag som jag kommer att sakna.

Oändligt.

Men varför?

Ja, att ta en Lussebulle (Lusitano, Portugals hästras) som är av gammal boskaps och tjurfäktarstam, som levt i värme och varm sol i hela sitt liv.

Som tycker vanligt hö är äckligt och undrar när resterna av den klippta rossnåret kommer tillbaka på menyn.

Som har haft skor bara på sina framfötter, bara för att han varit ¨fin¨ häst, och barfota bak.

Som tycker täcken är ett otäckt påfund av över beskyddande matte.

Hur skulle Zagal kunna klara iskyla, lera, tjocka täcken, och skor med broddar på alla 4 fötterna.

Inge bra tror jag.

Så det är Därfär.

Så ledsen och glad låter jag min bästa Lusse i hela världen gå ut och leta efter en ny matte.

Det kommer att bli bra.

Zagal gör en till en bra person.

Och han ger oss minnen för livet.

It was ment to be, som Miguel sa, när han hämtades.

Mitt hjärta blöder.